Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sätt försedd med en eller flera tillskrifter på olika språk. Af värde
äro dessa dikter sällan, om ej någon gång i biografiskt eller
bibliografiskt hänseende.
bröllops- och begrafningsverser.
Att berömma döda personer vid grafven hade blifvit en så
inrotad vana, att därför icke syntes finnas någon gräns. Man lefde
ju i panegyrikens tidehvarf. Någon gång höjde sig dock röster
häremot, och det icke blott från satiriker, såsom Triewald, utan ock
från allvarliga författare, såsom fru Brenner, hvilken yttrade, att. då
det var både lofvärdt och lätt att »hedra deras grift, som heder ha
förskyllt», så var lofprisandet ett tungt värf, när *där intet fins, som
duger oförgyldt», och blef då »et tomt ock lånt beröm».
I begrafningsdikterna behandlade man vanligen sådana
allmänna ämnen som »Människans korta lefnadstid» eller, då det rörde
en mera bemärkt person, »Odödlighet efter döden» och gjorde
därefter tillämpning på det förevarande fallet. Stundom var titeln helt
enkelt »Bittra klage-tårar». Man skydde emellertid ännu icke att
genom en ordlekande vändning framkalla en ordlekande allegori.
I grafskrifterna användes företrädesvis längre och tyngre
versslag, mera sällan vismetra. »Stenstilar», ett slags poetisk prosa
uppställd i inskriftsform, begagnades efter Runii exempel stundom.
Dalin skref 1732 en sådan till minne af Karl XII; C. G. Tessin
blef den mest berömde idkaren af denna vitterhetsart.
Grafskrifterna fogades stundom till de tryckta
likpredikningarna eller parentationerna. Någon gång bildade de ett särskildt
häfte dikter; såsom de öfver domprost Bonde Humerus i Lund
1727 och de öfver ärkebiskop M. Steuchius i Uppsala 1730. Äfven
vid någon ung studerandes grafläggning, såsom Joh. Törlings i
Uppsala 1730, kunde kvädena blifva så många, att man tyckte sig
böra förena dem till en »fasciculus».
Den öfvervägande massan af tillfällighetskväden
af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
