Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I sina lärodikter på prosa och vers uppträder Frese såsom en
sträng tuktomästare för sin tid. Äfven till konungar och öf-
verhetspersoner har han välgrundade allvarsord att säga. Han
klandrar både deras enrådighet och deras vällust —^ både det
karolinska och det Fredrikska lytet, om man så vill.* Då han i
sentenser och epigram, liksom ofta i tillfällighetsdikterna, gör utfall
mot stridslystnaden, gent emot hvilken fredens välsignelser, »gyllene
tiders pris, nationers heder och ära», framhållas, är detta emellertid
ingalunda — såsom V. Vasenius velat påskina — något särskildt
för Frese betecknade, om han än, naturligt nog, skulle känna djup
smärta öfver förlusten af sin fädernebygd, Viborg. Intet var ju
vanligare mot slutet af konung Karls regering än att, äfven i
fest-kväden, önska att freden måtte återkomma eller att, som Frese
uttryckte det, »de swärd, som gjort så djupa sår, må rostas i sin skida».
Och att efter den stora ofredens slut bjärt utmåla krigets
förbannelser, var heller intet ovanligt, såsom ofvan i andra kapitlet
visats. Lika litet som Frese stod ensam i »den förtjusta
tillgifven-heten för Carl XII», lika litet utmärkte han sig särskildt för
demokratiska tänkesätt. Äfven i Ludvig XIV:s Frankrike plägade man,
och Boileau icke undantagen, i allmänna ordalag gissla de
styrandes maktöfvergrepp; det var t. o. m. modernt att framhäfva
hurusom dygden oftare träffades i dalarne än på höjderna. Hos
Triewald, som bl. a., liksom J. G. Hallman, hade öfversatt de la
Möttes djärfva fabel om »Barnen och Grodorne», möter man denna
ton ofta. Och äfven den äldre riktningens skalder, såsom Spegel,
hade vågat säga öfverhetspersonerna ganska starka sanningar.
Modernt var det också att gissla orättfärdiga ämbetsmän,
särskildt domare, och oskicklige läkare; hvilket ju icke hindrar, att
Frese, som mot desse riktar flera, icke okvicka epigram, särskildt
hade skäl att beklaga sig öfver sådana. För öfrigt vänder sig Frese
mot girigheten, mot otroheten och mot det syndiga skämtet. Vac-
Wrangel, Frihetstidens Odlingshistoria. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
