Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stycken från 1720-talet, af hvilka det ena är en direkt öfversättning
från Boileaus femte satir, medan det andra »Adelens första härkomst*1
skall vara hämtadt *utur danskan*, men väl ursprungligen äfven det
har en fransk förebild.
De flesta af Triewalds epigram och smärre satiriska stycken
äga också främmande förebilder. Detta gäller äfven hans förnämsta
område: litteratursatiren. Redan under århundradets första
decennium hade Triewald börjat att utöfva den litterära kritiken genom
dikter, som väl icke på några årtionden ännu trycktes, men
emellertid spriddes i afskrifter. Horatius och Boileau äro äfven här
hans mönster, stundom direkt efterbildade, fastän med tillämpning på
inhemska förhållanden. Äfven dansken Reenberg, som också skref
en »Ars poetica» samt om »Poesiens vanskeligheder*, har kanske här
utöfvat inflytande på Triewald; möjligen äfven Sorterup, författaren
till »Cacoéthes carminificum*. Den usla poesien öfver hufvud, men
särskildt bröllops- och begrafningsverserna i det utslitna maneret,
äfvensom de löjligt smäktande kärleksdikterna, gisslas skarpt af
Triewald. Hans satirer äro hållna i allmän ton; endast undantagsvis
nämnas exempel på dåliga rimmare (Warnmark och v. Brobergen).
Annars meddelar Triewald också goda råd för poeter, och
framhåller såsom mönster åtskillige diktare, bland dem särskildt fru
Brenner. Kvickast af dessa stycken är det 1710 författade »En
poets klagan öfwer skaldekonstens wedermödor*; mest humoristiskt,
om än något groft, är ett »Afsked till lyran» från 1715, hvari förf.
klagar öfver skaldens usla lott. Ännu 1720 skickade Triewald ut
en litteraturkritisk dikt, liksom de båda sist nämnda styckena hållen
i ett ledigt versmått: »Emot wåra dumma poeter». Här drager
Triewald i härnad mot det skyklifvande febuseriet, som alltför ofta
snöpligt faller ned i platthet. Ståtandet med den antika
mytologien eller den kabbalistiska talsymboliken — jämför ofvan Possieth
— och lekandet med namn, anagram och kronostiker stämplas här
såsom »swårt och tröttsamt tokeri*.
Wrangel, Frihetstidens Odlingshistoria. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
