Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till biskop Rudeen ägde skaldebegåfning; af dem tyckes dock den ene
Johan snart hafva tystnat, och den andre Bengt synes blott någon
gång uppträdt med tillfällighetsdikter. Vid domprosten Ihres
be-grafning i Linköping 1720, då biskop Rudeen höll likpredikan, skref
Johan Rudenschöld latinska och brodern Bengt svenska verser.
(Ihres son Johan skulle sedan uppträda med ett latinskt kväde vid
biskop Rudeens bår.) Vid firandet af freden i Dec. 1720 höll den
nittonårige Johan Rudenschöld på gymnasiet ett tal på alexandriner,
till hvars åhörande rektor L. Dryseen utsändt en inbjudning; akten
slöts med afsjungandet af en sång på melodien »Aimable Vaincqueur».
Tre år senare uppträdde alla fyra bröderna med dikter vid
farbrodern Bengt Rudenhielms död; bland dessa dikter är Johans kanske
den bästa.
Carl Rudenschöld, som slutligen blef riksråd och en ganska
betydande politisk person, af bättre heder och anseende än de fleste
under frihetstiden, vistades under förevarande period för det mesta
utomlands, dels såsom ledare af en ung grefve Wrede-Sparres
edu-kationsresor, dels i diplomatiska värf. Från hans studenttid finnas
flera festdikter kvar, några aftryckta af Hanselli. Ett par andra äro
afskrifna i Sjöholms-antologien jämte rätt många visor, som där
till-skrifvas denne Rudenschöld och som också, åtminstone till det
mesta, torde tillhöra honom. Ett bland de åsyftade kvädena, vid
ett bröllop i Filipstad 1714: »Kom Thalia sällskap gör Till de
Philippiner» etc., visar en för en sextonåring ovanligt lättflytande
versifikation. Rätt ledig är också den särskildt tryckta dikten till
Ulrika Eleonora 1719. Det kväde öfver den nyss nämnde
farbrodern, hvilket han från Leipzig hemskickade, är rätt märkligt, enär
man här finner ett uttryck för den unga adelns animositet mot den
gamla: den döde hade större heder af att »farfarn sielf sin åker
skurit» än af sina anor mången annan, som yfves »af ähra, then han
sielf ey vunnit».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
