Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Och du har väl aldrig, jag menar, på lek eller såy
kysst honom?” forskade moran vidare.
En glödande rodnad brann på Johannas nyss så hvita
kinder, men hon såg svärmodern så trofast in i ögonen
med sina egna, hvars mörka blå skimrade af tårar, som
två daggiga kornblommor och hon utbrast häftigt:
”Fy, mor att tänka så svart om Olof! Han skulle
nännas förgöra mej med ormatunger! nej mor, hvarken på
lek eller annat har Olof kysst mej.” ”Nå, då är det inte
farligt!” utbrast gumman lättad. ”Då är det Knallskan,
men mot detta finnes råd. Lemna mig iqväll din
spcde-tröja (sticktröja) och lifstycke, så skall du snart bli så
glad som andra unga, rika fåstmör; det drar kloka Rantan
försorg om,” menade moran i munter ton.
Ola Nilskan, hvilken, olik de flesta bondhustrur då
för tiden, ej satte tro till så grofva vidskepelser,’ ehuru
hon af vana följde en mängd dylika bruk och seder,
skickade för ingen del Johannas kläder till den kloka
kärringen, utan gömde dem på bottnen i sin kista, och efter
tre dagar lemnåde hon dem under en högtidlig tystnad
åter till henne.
”De äro godt genomrökta,” sade hon, sedan hon sjelf
hjelpt flickan att draga den stickade tröjan öfver hufvudet.
”Du får ej taga tröjan af dig på tre nätter och tre
dagar,” förmanade hon.
”Den luttar (luktar) svafvel. Var det så farligt med
min sjuka?” frågade Johanna rysande. Ola Nilsskan kunde
knappast tillbakatvinga ett leende, ty både tröja och
lifstycke hade tillfälligtvis kommit att ligga emellan några
härfvar nyss svafladt ullgarn, i mors stora kista. Hon
- svarade dock allvarligt:
”Nej bevars, det var ingen svårare förhexning,
synnerligen, som den kloka qvinnan såg, att den ej var
ämnad åt dej utan åt Sadelm akar ens Anna, som Knallen och
Knallskan slå efter, och som Olof stryker stöfvel för på
byadansarna,” ljög riksdagsmanskan med skepparelugn. ”Du
köfnar å, tös, tror jag! Se så, der är min luttedosa
(luktvattensdosa.) Ja, ja tröjan gör sitt, och de käns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
