Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den sofVandes hufvud. Ingenting kunde vara oskyldigare,
och Elna gick lugnad hem.
Brölloppsdagen kom med vackert väder, och ej en
enda molntapp på den klara, vinter lika himlen lofvade så
mycket som en droppa ”rikedomsregn” åt brudparet. Tor
kunde ej ännu lem na stugan, utan satt i kakelugnssängen
och utdelade, under ett oupphörligt kält, befallningar till
sina drängar. Dessa, som likalitet älskade sin gamle, som
tillkommande husbonde, sågo ej mera än de ville se–-
Brölloppsskaran tågade fram, musiken och skotten
hördes vida omkring, och snart närmade sig förridarna den
grind, vid hvilken byn, der Tor bodde och hvilken vi
vilja kalla för Bialidt, vidtog. Grinden var tillspikad, och
dess två stolpar pryddes, den ena af en gammal
sönderslagen gallionsbild från något fartyg och den andra af en
väldig hand, med onaturligt långa fingrar, kring hvilken
ett armband, som hade en omisskänlig likhet med en
hand-klofve, slöt sig. Förridarna fingo, eller låtsade få, så
mycket att göra med grindens uppbrytande och sina
der-under otåliga hästar, att de ej, enligt sin pligt, hunno
nedstörta de skymfliga sinnebilderna på Yifves och hans
fars förmenta strandröfverier, och äfven om de varit nitiska
i sina åligganden, hade det blifvit omöjligt för dem att
bespara brudgummen åsynen af alla dessa olika trofeer,
hvilka voro anbragta vid vägen och upphängda på de
gamla pilarna derinvid. Tillika uppsteg en så qväfvande
rök från båda sidor om vägen, att hästarna började stegra
sig och de åkande fruntimren att skrika. Allt tjockare
steg röken af svinhår och rutten halm, blandad med torr
hönsgödsel; allt tätare stodo de skymfliga minnesmärkena,
ända tills de upphörde vid Tors ägor. Men brudgummen
fann ej för godt att hålla der och anställa den vanliga
förridareceremonien, utan befallte, med en röst, qväfd af
raseri och rök, att färden, utan uppehåll, skulle fortsättas;
under den återstående delen deraf, emottogos de endast
af Tors drängar, hvilka, liggande i vägens diken, afsköto
”glädjeskott.” Brudskaran vek af in på vägen åt Tor
Matts, men — o, fasa! Från grindstolparna, nära invid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
