Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
syn öfver huset; det var synnerligast denna, sannt bildade
qvinna, som inverkade så välgörande på Olofs, för allt
skönt och ädelt mottagliga själ. Hans sjukliga
nedslagenhet hade nu lemnat rum för ett manligt allvar; han
erkände, att det ej höfves någon man eller qvinna, hvilken
är i tillfälle att verka för det goda och nyttiga, att
bortödsla sitt lif i sorg öfver en olycklig kärlek. Blef det
stundom mörkt inom honom, och förmådde ej böckerna skingra
molnen, flydde han till sin moderliga vän, hon visste svar
på allt; stundom hänvisade hon honom till Ebbas exempel.
Huru modig var ej denna unga qvinna! Ej en tår,
ej en min förrådde hvad hon led, och huru många flera
orsaker hade ej hon till sorg än Olof? Sigrid låg nu
nästan beständigt; Malin var, ömsom utom sig af sällhet öfver
sin snart stundande förening med Magnusson och utsigten
att få bo i Stockholm, ömsom förtviflad öfver fadrens
oförsonlighet och sin egen förvisning från honom, allt efter
som de lättrörda vågorna i hennes sinne vexlade för
stundens intryck.
Ebba skref ofta till fru Humbla och nu, sedan Orillon
var rest, förtroendefullt om allt. I sitt sista bref yttrade
hon: ”Du misstar dig, min kära mamma, om du tror att
mitt lugn är tillkonstladt; det är tvärtom tillkämpadt; den
vilda smärtan har viket för en fast förtröstan till försynen.
Jag vet ej om jag hoppas på en förening hår med Johan;
men i djupet af mitt hjerta känner jag, att han är min,
ty jag älskar honom, älskar honom så, som aldrig någon
annan skall älska honom; jag skulle med glädje offra min
egen lycka för hans, om han fordrade detta af mig. Ej
en skugga af misstro eller svartsjuka förmörkar mitt sinne,
ty hans bild strålar der alltid ren, alltid ädel; och skulle
han ej komma åter, skulle han finna, att han misstagit
sig om sitt hjerta, att hans böjelse för mig ej kan
lyck-liggöra honom i de förhållanden han nu lefver uti, bör
jag väl klandra honom derför? Nej, mitt hjerta säger
mig, att han alltid i en vrå af sin själ skall bevara
minnet af sin en gång så kära vildfagel. — Och, ihamma, tror
du väl att Gud tänder en sådan känsla i något mennisko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
