Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m
da knappast känd bland allmogen, och tändstickor
brukades ej ännu, utan man höll sig till stålet, flintan och
fnö-sket. Assarsson hade af en apothekare fått veta fosforns
användande såsom råttgift.
Ebba tog en nystfot. lindade papper om dess pinnar
och smörde något råttmos derpå, samt flyttade den tyst
intill Rantans säng. Natten var mörk och fosforn
glimmade starkt i mörkret. Derpå knöt hon en till väfven
hörande snodd fast i hörnet på sängens öfverbolster, tog
sedan ett par nyss fällda vadm als väfvar. h vilka lågo i
sommarstugan, och beredde sig af dem och ett par sjalar en
bädd utanför gästrumsdörren, hvilken hon nu öppnade,
och lade sig oafklädd, sedan hon äfven försett sig med ett
stort ullgarnsnystan, det hon äfven fastknöt vid ett annat
längre snöre, hvars andra ända hon lindade kring handen,
och släckte derpå ljuset.
Rantan vände sig, så att sängen gaf ett jemrande ljud.
Ebba satte sig upp och slungade med säker hand sitt
nystan bort på den sofvande, hvarefter hon hastigt, medelst
snöret, åter drog det till sig. Kärringen grymtade till,
men somnade åter. Ännu en gång flög nystanet genom
rummet, och nu måste det liafva känbart råkat Rantan, ty
hon reste sig hastigt upp i sängen. Ebba drog nystanet
till sig och ryckte derjemte hårdt i det andra snöret, så
att bolstret började glida utom sängen. Hexan gnuggade
sig i ögonen, fick syn på den glimmande nystfoten ooh
uppgaf ett qväft ångestskri. Åter kom nystanet, åter
ryckte det i bolstret.
”Vår Gud är oss en väldig borg — borg — borg,71
stammade hexan med hackande tänder.
Förgäfves; nystfoten stirrade, bolstret rörde sig och
nystanet hoppade kring henne. ’’Stora, mäktiga smådjeflar,
jag skall aldrig göra så mera — — —.” Ebba kröp tyst
in till hennes säng och gaf nystfoten en sväng samt
mumlade doft:, ”Bedragerska!” hvarpå hon åter kröp tillbaka.
Rantan vred sig i vansinnig skräck i bädden, under böner
om förbarmande och löften att aldrig signa mera.
Ebbas skrattlust tog nu öfverhand; hon lyckades dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
