Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Göran! kom hit du!” ropade hon derpå till den gamle
fiskaren, som nyss lagt till vid stranden och var i färd
med att träda några stora spräckliga gäddor och
silfver-gliinsande braxar på en videqvist; han klef ur båten och
närmade sig, hållande ena ändan af qvisten emellan tänderna,
en gapande gädda och andra qviständan i ena handen samt
mössan i den andra.
y”Få vi låna din båt, medan vi ro till din ö?”
Gubben kastade mössan på stranden, tog
videqvisten, med fiskarna på, ur munnen och svarade:
”Hjer-tans gerna herr-fru Humbla, jag ska sjelf ro
herr-frun.”
”Nej, tack Göran, det kan nog herren här.”
”Ja, men jag är rädd, att en främmande herre kan
komma likasom litet olägligt, herr-fru, ty de unga hade
visst något att talas vid om, som endast de, Gud och
sjöa-strandens små vågor få höra,” hviskade gubben med
förnöjd min; dock ej lägre, än* att Orillon hörde orden.
”Då är jag, ganska riktigt, öfverflödig,” sade han
hastigt och ville gå.
”Inga barnsligheter, kom bara!” sade fru Humbla och
steg i båten; Orillon följde henne tigande, och tysta
till-ryggalades den korta färden, hvarunder endast Orillons
häftiga årtag sqvallrade om hans otålighet att komma fram.
De gingo i land, fru Humbla visste hvar hon skulle
finna Ebba; en soffa af sammanflätade grenar, ett verk af
Olofs egna händer, stod under en stor björk, hvars
nedhängande grenar bildade en liten löfsal, hvarifrån man
hade en herr lig utsigt öfver sjön och en del af dess
skog-omkransade stränder; här var Ebbas älsklingsplats, och
der satt hon nu, kringgjuten af den nedgående solens
strålar; men hon var ej ensam, ty Olof satt bredvid henne,
med hennes ena hand sluten i sin, och tycktes tala
bedjande ord till henne, som med halft bortvändt ansigte
lyssnade till honom.
”Behöfs väl mera än denna tafla?” sade Orillon och
tvärstannade.
”Ja, att höra hvad hon svarar, ty det blir dock huf-
Skånska slättboens lif.
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
