Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nes första, men hon var vida skönare nu i den enkla
bruddrägten, än då med alla sina grannlåter; ty hon såg
nu ut som en lycklig brud.
Endast Assarsson, Kerstin, hennes man och mor Per
Svens voro bjudna. Kerstin var ej vid godt lynne då hon
anlände, ty Orillon hade utfärdat bjudningen så sent, att
både hon och mor Per Svens hade varit uppe hela förra
natten, för att stöka till förningar, utan hvilka de ej
an-sågo sig med heder kunna bevista brölloppet; de hade,
det oaktadt, ändå nödgats fara dit utan både spett- och
tempelkakor; ”ty,” för att begagna den vredgade Kerstins
ord, ”den sillmjölken, konditorn i staden, var en sådan
döddansare, att han ej gitte gå uppe en natt, fast han
förtjente okristligt med pengar på en sådan vaka.”
Men äfven detta moln måste vika för den allmänna
glädjen. Assarsson skämtade vänligt med henne öfver
hennea Marthas bekymmer, och snart var hon så munter, som
det var förenligt med hennes värdighet som ”qvinna” (gift
hustru). Hon blef synnerligen belåten med Orillon,
hvil-ken hon hitintills sorgfälligt undvikit, men som hon nu
förklarade vara ”både hygglig och gemen, så adelsman han
än var. samt så ”genedig” (vänlig, nedlåtande) mot sina nya
slägtingar, som om han varit född och uppfostrad hos
slä-bofolk.’: Det enda hon kunde anmärka mot honom var,
att han nästan kurtiserade Ebba, och Kerstin förtrodde
sin mor, att hon tydligen sett hur han stulit sig till att
kyssa sin hustru, då han trott dem vara obemärkta.
Per Svensskan skakade på hufvudet, så den nya
kluten skälfde, ocli menade, att detta visst var betänkligt,
men som menskan ej kan vara felfri, så fick man öfverse
med detta hans opassande ijesk, och svärsonen Hans
tyckte detsamma.
Grästema afreste; Olof, med lilla Anna på ena armen
och den andra lagd om sin hustrus lif, stod och såg efter
vagnarna tills de försvunno vid en krökning af vägen.
Då drog han henne närmare intill sig och hviskade ömt:
”Så blef du ändå Olof Knalls hustru.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
