Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grefve Otto såg ej upp; han hade en liten hundvalp på sina händer.
Två af grefvens vildaste stallbröder sutto vid en kanna vin vid
ett ekbord, som den dag i dag är står i samma sal.
»Den hår har förlorat sin mor, han är af ädel ras tag och
lägg honom vid ditt bröst och amma upp honom. Du berömmes
som en villig flicka, och du kan med din andre unge få bo i
ett af pigornas rum tills den här blir af vand.»
Han såg upp i det han räckte henne hundvalpen, skyggade
till, men träffades midt på munnen af det slag Ingeborg måttat
åt honom med sin blotta hand. Hon var ur salen, innan
stallbröderna hunnit sansa sig efter synen.
Samma dag lät hon hemta socknens nye prest till sig på
slottet. Hon visste att han ej hade något skäl att dölja
sanningen för henne, och så fick hon veta, att hon ej varit lagligt gift
med grefve Klas, och då hon nu bad presten tyda det köpebref
Bonde fått och som hvarken far eller dotter kunde läsa, så erfor
hon äfven att de, intill Bondes död, egde rätt att fritt ega och
bebo det torpy denne nu innehade.
Samma kväll lemnade hon slottet med sin och grefve Klas
son på armen. Följande mogon syntes hon ute på arbete i sin
fars trädgårdstäppa; hon var då klädd i röd kjortel.
Herrgårdsgodsets tjänare och bönder väntade, att Bonde
Ingemarsson skulle antingen resa tingssak mot den vilde grefve
Otto eller ock flytta från hans gods, ty gubben hade ju
penningar nog att köpa sig en annan gård; men han gjorde ingendera
delen. Ingeborg ville ej bo på någon annan ort än här, hvarest
alla kände henne och visste, att hon och hennes far fallit offer för
en herremans svek, och Bonde beslöt stanna på sin ärfda jordtorfva
som en ständig påminnelse för grefve Otto, att han ej var den
rätte arfvingen till godset, så länge hans kusins son lefde.
Gubben hatade den unge grefven och höll honom för den
sannskyldige röfvaren af allt det, som skulle tillfallit Ingeborgs
son, om grefve Klas fått lefva. Bonde hade förlåtit, ja glömt
dennes svek, eller kanske han bara öfverflyttat all sin harm och
sitt hat på den, som tog honom ur hans tro på den berömde
ättlingen af hans egen gamla odalmannaätt.
Ingeborg skilde sig från allt, som i yttre måtto påminde om
grefve Klas. Hon bar åter sin bondedräkt; gossen fick namnet
Ingemar Bondesson och sockenfolket vande sig att kalla henne »mor
Ingemar», så ung hon än var.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
