Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bonde och Ingeborg märkte fullväl det stigande knotet och
<let tilltagande dolska hatet mot grefve Otto, men kände ej
härden, därifrån allt detta onda utgick. Ladufogden beklagade
«ig för dem öfver folkets trots mot grefven; nidingen kände på
«ig, att dessa två måste hållas rent utanför det illdåd, han
åsyftade. Men för grefvens underhafvande framhöll han dem som
lefvande. bevis på husbondens omensklighet och lättfärdiga sinne,
hvilket tvingade Ingeborg att stänga sig inne med sin fattige
fader och sitt värnlösa barn.
Och den upphetsade hopen besmyckade sitt eget hat mot
grefve Otto med talet om att öfva rättvis vedergällning mot
tyrannen. Sådant är ju vanligt, då okunnigt folk ledes af
nidingar.
Hösten hade nog varit våt det året, ty grefve Otto dref
folket till skördearbete äfven om söndagarna, och de, som
tred-tikades, fingo smaka hans ridpiska, när ladufogden vägrade att
utföra hans straffdomar. Och nekas kan det ej, att grefven
Ansåg hofverifolket för mer än oskäliga djur. —
En söndag, den sista kyrkdagen i augusti det året, kom
en torparhustru gråtande till Ingeborg. Ladufogden hade sagt,
att hon ej heller denna söndag kunde få sitt odöpta barn till
dopfunten i kyrkan, ty hela godset var uppbådadt att berga kornet,
«om stod i skylar. Ingeborg lofvade att bära barnet till Guds
hus och förmå prestfrun att hålla det öfver dopfunten, då det
-ej var sed, att ogifta mödrar buro barn till kristning. Hustrun
gick, men Ingeborg greps för första gången af misstro till
ladufogden och fick stark lust att tala med honom om detta
«undagsarbete.
»Ah, junkern har brådt, innan han får tröskadt och vändt
«äden i penningar», mumlade Bonde, som jämt hade denna enda
tanke i sitt gamla hufvud.
Men Ingeborg gick i höstskymningen för att spörja sin forne
lekkamrat, hvadan all denna tunga, som låg öfver det fattiga
folket, kommit. Hennes unga hjärta sträfvade så hårdt emot
Ätt tro så mycket ondt om grefve Otto.
Vid denna tid på lördagsaftnarna plägade hofverifolket
Älltid ha lemnat både åkern och herrgården; men nu, då
Ingeborg snuddade tvärs öfver skogsremsan där borta för att komma
¿renare till ladufogdens boställe, hörde hon sorl af röster från
röjningen, där folket under grefve Klas’ tid plägade leka på
Wigttröm, Från Berrnåten och Bondgårdar. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
