Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Och du — du, Ingeborg, har hållit vakt här för att
varna mig! Har du då glömt hur jag skymfade dig, den bedragna,
förorättade?»
»Jag slog er ju till blods därför och så — glömde jag...»
»Afven att jag drap ditt barns fader, Ingeborg?»
Då ryggade hon tillbaka från honom.
»Ja, det är sant det de.sjunga med förtäckta ord där ute.
Men det år en lögn från afgrunden, att jag, som en niding,
fällde min kusin genom lönnmord. Dig vill jag säga det, sant
som om jag stod inför Guds domstol: grefve Klas skröt öfver
sitt ädla mod att vilja, med kungens bifall, låta sig viga vid den
kvinna, han så nedrigt bedragit. Jag dolde ej mitt förakt för
honom, han drog blankt och anföll mig; då — rände jag min
värja genom hans falska hjärta. — Låt mig nu gå, Ingeborg!»
Men hon grep båda hans händer och kysste dem: »Så, så
tackar Bonde Ingemarsdotter riddaren, som fälde en falsk niding!
Så sant Gud hör oss, aldrig hade jag blifvit den mannens lagliga
hustru, sedan jag fått veta, hur han hållit mig för spott och
spe och gjort min far till herrgårdsträlars jämlike!»
»Det utgjutna blodet skiljer oss två åt, och dock kan jag
aldrig en stund få dig ur mina tankar, Ingeborg!»
Hon tryckte sig intill honom en minut; så kom åter sången
nu högre och hånfullare. Grefve Otto slet sig lös.
»Du är min frände, jag följer dig in i den usla hopeni»
Och hon tog hans hand mellan sina, medan de gingo tvärs igenom
skogsremsan.
Då de kommo ut i skogsbrynet, stod fullmånen lågt på
himmelen och lika blodröd som nyss solen; folket stod i en klunga
nere i dalsänkningen, redo att lemna åkern; liarna blänkte på
karlarnes skuldror, kvinnorna stödde sig mot sina räfsor. Sången
skrålades enstämmigt.
Ett susande piskrapp hven bland hopen.
’»Dert fjärde September! Minnens domen öfver tyrannen!»
ropade en grof stämma, och som ett lössläppt koppel hundar
rusade hela flocken på den ensamme mannen.
Nej ensam var han dock ej, grefve Otto; Ingeborg bröt sig
fram till hans sida och sökte med sina blotta anbar värna honom
mot männens liar och kvinnornas räfsor. Alla hade de ju gått
ed på att fälla tyrannen. Fruktan för att såra Ingeborg gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
