- Project Runeberg -  Från herresäten och bondgårdar : Sägner och berättelser /
73

(1899) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fur kläderna. Barnen trodde det vara skyddsmedel mot allt
ondt och fingo ingenting Teta om gömman under den blodröda
6tenen; kastellanen fruktade fur gossarnes nyfikenhet. «Jag skall
ej visa dem hur ringarne öppnas, förrän deras unga händer kunna
lyfta svärd till manliga hugg», tänkte kastellanen.

Men då gossarne voro på sitt tionde år, dog kastellanen
vådadöd och hann ej säga mera till sine fostersöner än att de
aldrig skulle skilja sig vid sina ringar.

Ufver trehundra år hade förflutit sedan kastellanens gamla
syster drog med de främmande gossarne ut från Hafsborg och
de alla tre fingo taga sig fram i fattigdom och försvinna bland
det ringare folket, såsom en rullande våg försvinner bland sina
kommande och gående likar.

Hafsborg hade öfvergått till en ny grefvesläkt; Ågård
ägdes af en tysk herre, som stod i gunst vid hofvet, men eljest
ej ägde någon mans förtroende eller någon kvinnas hjärta, ty
hans sinne var hårdt och hans själ var en girig ulfs. Om sina
förfäder förtäljde han, att de varit skåningar och ägt gods där,
men ingen trodde den elake främlingens ord. Herr von Otte,
nämnde han sig.

En dag skedde det sällsynta, att den tyske adelsmannen
fick gSster. Det var två män af lärdt stånd, som räknade 8ig
i släkt med ägaren af Ågård, men de aktade honom ej stort,
emedan de kände hans girighet och låga sinne, och därföre sade
de honom blott, att de kommit fur att bese en gammal målning,
som skulle finnas i koret på Hafsborgs kyrka.

»Den styggelsen har jag låtit bestryka med tre lager hvit
kalk», svarade de unge lärdes frände, »ty här berättades, att

— ifall jag härstammade från två riddare, som hette Eskil och
Sone — så var den målningen ett blad ur min egen släkts
krönika. Den onde må taga detta folks minne! Jag känner
ingenting vidare om mina förfäder än hvad min gamla farmor
förtäljde som en sägen.»

Detta var den lågsinnade mannens ord, men de två lärde
hade forskat djupt och visste, att när deras frände skröt ufver
sin skånska adliga burd, sade han mera sant än han själf visste
utaf.

Så underliga falla det mänskliga ödets lotter.

Vårsol lyste på de små hvita tusenskönorna i gräset på
Hafsborgs kyrkogård, och emellan de spruckne grafstenarne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:25:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/weherres/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free