- Project Runeberg -  Från herresäten och bondgårdar : Sägner och berättelser /
110

(1899) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jing. Men om den unge, ståtlige krigaren röfvade i egenskap
af svensk eller dansk undersåte, därom sporde ingen, som ej
var i fara för honom och hans röfvarband.

Emellertid började Nils Hult ej riktigt känna sig såker
under denne bålde riddares beskydd. Ett(par gånger hade dennes
stöfvare utpressat ett slags brandskatt af bonden, och nu, då
hela bandet skalle förlägga högkvarteret till byn, fruktade Hult
att den uppfinningsrike anföraren skulle bemäktiga sig
bönder-nes hustrur och minderåriga barn för att sedan utpressa löeen
för dem. Under en ofantlig bok, omgifven af låga buskar och
snår, gräfde Hult en rymlig jordkula, täckte den med ris, jord
och groende björnbärsrankor, ditförde något bohag samt
tillräckliga lifsmedel och gömde så där sin hustru, två söner och en
dotter. Själf stannade Hult på sin gård och uppgaf för alla som
sporde, att hans familj dragit ned på slätten till hans hustrus
anförvanter. Men nattetid smög Nils sig till jordkulan, till
ytterligare försiktighet gående baklänges, där hans spår kunde synas
på den leriga marken.

Olyckligtvis ägde bonden en större summa klingande mynt,
som han ej vågade anförtro åt den värnlösa familjen i den
bräckliga jordkulan. Efter långt funderande lade han
penningarna i ett af dessa ansenliga oxhorn, hvilka man ännu i dessa
nejder kan få se hos nägon byålderman —»

»Jag vet, jag vet.! ’Byhorn’ — lurar för att sammanblåsa
byfolket till stämmor och möten ... Nå, vidare, vidare, Knut!»

»Mitt prat stör dig ...»

»För alla helgon eller snapphanars skull, broder Knut! Det
år bara min olyckliga nervretlighet. Var snäll och förtälj vidare.
Där var ju en flicka i jordkulan, sade du!»

»Du beter dig, som om du hade ett tjog bromsar eller
hästflugor i armhålorna.» Knut såg med en blandning af undran
och harm på målaren, men tilläde torrt:

»Låt gå då, jag drar i väg igen! Nils Hult försökte det
ena gömstället efter det andra för sin penningskatt, men alltjämt
tyckte han att hvarje snapphane genast skulle upptäcka den, och
så gick han och bar skatten på sig under sin getskinnspels
ända tills. snapphanarne verkligen började visa sig i byn, och
deras anförare slog sig ned på Hällevik.

Nu såg Hult ingen annan utväg, än att med så lugna steg
och så likgiltigt utseende som möjligt genast gå mot skogen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:25:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/weherres/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free