Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wollin grep hastigt tygeln på flickans häst och gaf den lilla
trnppen ett tecken att följa honom på vägen nedanför backen,
på hvilken man kunde från den sidan uppnå Hällevik.
Flickan såg, att kosan ställdes mot det gamla barndomshemmet
och hon kände sig lugnare. Under de fyra år hon vistades hos
sin mors släkt nere på slättbygden, hade hon blifvit med
af-sikt hållen i okunnighet om faderns och brödernes röfvarlif.
Där nere rådde fred och lugn; kung Karl hade besökt
slättlandet; Ragnhild Hult hade sett och talat med honom, han hade
varit så nådig. Detta var all den politik, hon kände till. Nu,
sedan modern var död och Hult flyttat till en ny gård, hade
han kräft dottern tillbaka.
Allt detta förtrodde hon åt Wollin, där de redo vid foten
af åsen, som till en del skymde undan brandskenet från byn.
Han fick också veta, att en dräng åtföljt henne på hemfärden,
men gripit till flykten, då han fick se de brinnande gårdame.
Asynen af det stora stenhuset på Hällevik förvånade flickan,
men "VVollin förklarade saken så, att han köpt gården af Hult
och byggt nytt boningshus på den af snapphanar brända stugans
tomtplats. Så drog hon med ett barns tillit med rånaren in i sina
fäders gamla gård.
Från skrämda får förvandlade sig snart de husvilla
bön-deme till rofdjur. Ugglarpsherarne fingo i dem en god
förstärkning, och hela bandets raseri vände sig förnämligast mot
Wollin, som nu fick bära öknamnet Rysedomaren, en anspelning
på hans deltagande i utförandet af den förmente kungsdomen.
Han lefde nu som i en belägrad fästning däruppe i sitt
stenhus, mindre dock af fruktan för snapphanebandet, än rädd
för att Ragnhild skulle erfara något af sakens verkliga
sammanhang, ty flickan kunde och ville han ej uppgifva, hvad som än
månde hända. Och hon — ja, hon hade gifvit hela sitt hjärta
och sig själf åt den ståtlige mannen, som var ’kung Karls vän’
och hennes faders beskyddare. —
Nils Hult antog, att hans dotter antingen omkommit vid
byns brand eller ock blifvit bortsnappad af soldathopen, sedan
det förra illdådet var utfördt.
Han var nu den ende bonden i byn, som ägde eget tak
öfver hufvudet, ty slug, som han var, skyndade han sig att själf
antända en del ved- och rishögar, som lågo framför gården.
Det var röken och lågorna från dessa bål, som narrade både
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
