Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ohyggliga k&Dslan af en gradvis fortgående förintelse. Det är
detta ohyggliga, som jag nn sökt måla från mig. Gifve himlen,
att jag måtte lyckas! — Nu är jag färdig, Enut —»
»Nej, se, min lif och tro, om det ej är en tafla öfver gamla
HäUevik. Å får jag se en titt på’na!»
En blå vadmalsmössa ströks höfligt af ett grått hufvud, som
dök upp vid vallkanten, intill staffliet, och efter hnfvudet sköt en
böjd arbetaregestalt upp emellan de två unge månnen.
»Det är, min lif, så likt, så en kan ta på’et! Men hade
målaren bara bidat en stund, skulle gården kommit klarare fram,
ty nu ha vi snart solen, och dimman faller rakt som ett
täc-kelse. Kan målaren inte också stryka bort den från sin tafla?»
Ingen af de unge herrarne svarade den pratsamme
torparen, ty lika ifrigt, som han stirrade på utkastet till taflan, lika
fängslade voro de af en syn nere vid ån, där ekan låg.
Målaren hade gripit Knut om handlofven; de både männen
voro bleka och upprörda.
»Ser du henne, Knut, eller är det bara jag? Hon står vid
ekan; upp till höfterna i dimma!»
Orden kommo i en flämtande hviskning.
»Ja, jag ser — men, Georg, det kan vara — det är säkert
blott en hallucination. Den gamla hemska folksägnen, det
nervösa i tiden, psykiska forskningar, tankeöfverföringar–»
»Känner du också, hur din upplösning börjar? Vid fotterna
uppåt! Ragnhild!« Namnet bröt sig fram i ett hest skri.
»Hon heter eljest bara Hilda, Hilda Nilsson», kom det lugnt
från torparen. »Se! om hon inte bar klädt sig rent till
solskens-och sommarväder, och här ha vi, min lif och tid den segrande
dagsens strålande stjärna, som vår präst alltid predikar om på
midsommardagen!»
Torparens ord följdes omedelbart af en ljusflod så intensiv,
att de både unge männen omedvetet skyggade för sina ögon.
»Fröken Hilda vill nog öfver ån i det där tråget!» skrattade
gubben tyst
»Hvem är den där flickan?» Målaren vände sig häftigt mot
torparen, som om han hade lust att straffa honom för det en
sådan varelse, med hvitt bluslif, ä la Garibaldi-fason, och svart
atlaskorsett, fanns till ute i denna bygd.
Knut ställde sig att titta inåt skogen, ingen af vännerna
tycktes känna något behof af att se den andre i ansiktet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
