Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Generalen hade fått sin titel och värdighet i krig, då han
ännu var ungkarl. När han kom hem och fred var sluten med
landets fiender, gifte han sig till slottet och egendomen, hvilka
då figdes af den förnäma fröken, som blef hans gemål. Men i
den borgen har lyckan under alla tider varit en sällspord gäst,
och den som vet hvarför så har varit och är, den undrar ej
ett grand däröfver.
När kristendomen först blef förkunnad i våra bygder, gaf
en rik man guld och jord, så att en kyrka kunde byggas, och
man utvalde platsen därtill på toppen af kullen, där nu borgen
ligger. Men under kullen voro jordtroll bosatta, och de ville
ej veta af någon kyrkbyggnad på deras tak, därför buro de
hvarje natt allt det timmer och all den sten, som menniskorna
under dagarnes lopp fört upp på kullen, ned i dälden, där nu
kyrkan ligger. Den rike mannen, som förmenade sig äga kullen
ville ej ge vika för de underjordiska, utan lät prester läsa ur
må88böcker öfver kullen och beslöt offra den första lefvande
varelse, som därefter trädde inom den vigda gränsen.
En graf blef gräfd där inom, och i krets bidade handfaste
män för att infånga det lefvande lif, som skulle offras, för att
sedan som kyrkogrim blifva det nya templets väktare. Kom så
ett litet barn springande på små, bara fötter öfver kullens gräs,
för att plocka backsippans blommor, rödblå skiftande som en
aftonsky, där solen gått ned i det ealta hafvet. Och männen
fångade utan möda det lilla barnet, en gosse var det, och
narrade den oskyldige att sätta sig ned i grafven, ty de hade alla
svurit en ed, att det första lif, som kom på den vigda grunden,
skulle de offra.
I den lilla grafven satt gossen, band sina blommor i krans
och väntade på den sötebrödesmörgås, som männen honom
lof-vat, om han vågade stiga ned i grafven, och när han så fick
det fina brödet i sin hand, föll den första skofveln mull på
honom. »Käre män, kasten då ej jord på min smörgås!» bad det
oskyldiga barnet, och var detta den lilles sista ord i denna
värld, ty nu kastades mullen öfver honom och begrof barnet för
alltid.
Följande natt tågade de underjordiska ut ur kullen, och
presten, som med mässbok i hand hela natten stod och läste
öfver barnets graf, hörde dem ropa: »I kunnen ha gifvit oss
honom lefvande, och vi skulle ha blifvit goda mot honom, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
