Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
smutsa hans syster. Därefter begaf han sig ut i skogen på jakt
och syntes ej mera till under hela den dagen. Men i hans
sinne mánde dftr väl ha gått en böljegång, eom liknade hofvets,
när stormen pä låga vingar far fram däröfver.
Det var sena natten när han återvände. Han tog vägen
genom parken mot löfgången till, ty han hade själf en nyckel
som låste upp dörren, som vette ut till den. Nu fann han dörren
öppen och gick in. Sä hör han ljud af steg bakom sig frän
gängen och gömmer sig för att se och förnimma, hvem som
varit ute vid denna tid pä natten. Han märker steg af två
personer, hör Valborgs hviskning och skymtar Hans Gräs vid
hennes sida. Vollmars hand far till eldvapnet, men han betvingar
sig, sätter bort bössan, smyger sig som en skugga efter dem
uppför en liten trappa och märker att de styra vandringen till
Mettas kammardörr, inom hvilken Hans brådskande försvinner.
Dä Valborg vill följa efter honom, ställer sig Vollmar emellan
henne och dörren. »Ej ett ljud om ditt lif är dig kärt!» säger
han i bäfvande vrede. »I denna midnattstimme skall du stända
mig till svars för den stund af afgrundskval, jag fick lida den
förflutna nyårsnatt, då jag förlorade den silfverbundna knif, som
du bär vid din barm! Olyckligare man än den, som en syster
genom trolldom tvingar till syndig kärlek, kan ej finnas på hela
Guds vida jord.»
»Tag här din knif!» mäler sä stilla den unga jungfrun.
»Stöt det hvassa bladet i mitt hjärta, ty hellre än att lefva med
min broders bild ristad däri, dör jag för hans hand.» Hon
räckte honom knifven och styrde hans hand mot sitt hjärta. Dä
ljöd inifrån Mettas kammare ett högt verop, och de hörde att
det var borgfruns stämma.
Knifven faller ur Vollmars hand, dörren skjuter han upp,
rummet där är nästan mörkt, blott från kammaren där
innanför faller en ljusstrimma genom den öppna dörren, så de kunna
skönja hur borgfrun rifver upp kläderna öfver den unge
träd-gårdsdrängens bröst och höra henne ropa: »Svekfulla, eländiga
kvinna! Här ser jag det märke, som min son hade på sitt bröst,
och här finner jag också den bild, jag vid afskedet band kring
det späda barnets hals, men som du falskligen föregifvit, att
barnet sedermera förlorat.»
»Jag mäktade ej taga bort bilden, när jag ombytte barnen,
ty när jag det gjorde, visade sig alltid den lefvande begrafnC
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
