Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår värld, den rosengården sköna,
Säll den, som henne nyttja f&r!
Frisk lukt utaf dess örter gröna,
Som nardos i min näsa går.
Min enda önskan denna är,
Att jag fick evigt blifva här!’
★★★
Min gamla amma lftrde mig att femuddsatjUrnan, skrifven
i ett eoda drag, skyddar mot trolltyg och osaliga andar;
därför ritar jag den här trefaldigt. ,
I detta gamla vidlyftiga slott är jag alltså fördömd till att
förnöta mitt hela lif, emedan min kåre herr fader i min späda
barndom bortlofvat mig, arma, moderlösa kreatur, till sin
vapenbroders son, då tio är gammal. Min herr fader blef, svårt
sårad, räddad af majoren undan slagfältets arga marodörer,
där-af löftet. Men jag skulle med fröjd nu vilja gifva junker Knut
och hans moder så mycket af mitt gods och guld som de kunna
tarfva för att deras slott upphjälpa ur skuld och förfall, om jag
därmed kunde återlösa mig och vända åter till moster
Emerentia. –
Jag har nu varit här i två gånger sju dagar. Hvad skulle
väl han, hvars namn jag som en annans trolofvade ej mera bör
nämna eller nedskrifva, väl taga sig till, om han såge den
ångest, som kväljer mitt sinne!–
Junker Knut — tre fft för hans person! — har under
denna tid fem gånger varit svårt drucken, men då han sofvit af
sig ruset, hafvcr han hvarje gång med många ord försäkrat, att
han skall sig helt omvända, om jag vill skänka honom min
kärlek, på samma gång han får min hand. Men detta kan jag ej
honom tillförsäkra, ej heller gitter jag stort höra hans loford
om mina ögons stjärnljus och mina kinders rosenbäddar. Slikt
sött tal brukade aldrig den andre.
Gamle magister Armenius, som gaf mig många behagliga
lärdomar, förtäljde, att i Peru fanns en höjd eller stor kulle,,
kallad Angestberget, emedan hvar och en, som detta berg
bestiger, råkar i ångest, bäfvan och stor förskräckelse. På ett
sådant berg måste detta slott vara uppbyggdt, ty icke allenast jag
men också slottets alla tjänare, ha skrämda ögon och miner, och
då kvällen inbryter, gå de två och två till sysslor, som borde
göras af en.–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
