Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sant att komma i verklig förbindelse med den andra världen»,
svarade Gudrun med en svärmisk blick. -
»Ifall den finnes till, ja, men det är ju bara prat. Jag bar
nu legat vaken här uppe hvarje midnatt, sedan vi för fjorton
dagar sédan flyttade, hit, men jag har ej hört annat än vindens
tjut och råttornas arbete bakom panelningarna.»
»Då har väl icke Danhof något familjespöke?»
»Mamma och pappa säga nej, men Dan — ja, det är min
helkusin; han ville gått med ut på trappan för att välkomna
dig, men jag förbjöd honom det ... Så, nu sitter ditt hår
ordentligt! Kom nu med till frustugan!»
»Frustugan» var ett stort rum, inredt med all nutidens elegans,
och de personer, som sutto där inne, voro modernt klädda.
Gref-ven och grefvinnan voro upptagna med att lägga patience på ett
stort bord med en mycket blank skifva, och i den osäkra
belysningen från djupt beslöjade lampor tyckte Gudrun sig skymta
en hvit stöfvelsula, som på något sätt stod i förbindelse med ett
långsträckt föremål i närheten af en grupp bladväxter.
Gudrun välkomnades varmt af Adas föräldrar, hvilka dock
skickligt betonade, att hon var dotterns gäst.
»Hvar är Dan?» Ada vände sig omkring, spejande ut i
rummets halfdunkel.
»Här, skön jungfru!» svarade en stämma, och Gudrun såg
hur den ljusa stöfvelsulan långsamt sänktes mot golfvet och en
manlig gestalt skilde sig frän en chäslong.
»Här hafven I, ädla jungfru, eder allra ödmjukaste tjänare.»
»Grefve Dan — min fränka, fröken Gudrun», föreställde
det lillgamla flickbarnet, i det hon med ett visst högtidligt
ansiktsuttryck tog hans ena hand och drog honom fram ur
mörkret till närmare beskådande. »Jag tror du har sofvit?» sade hon
därpå förebrående.
»Och drömt om skön jungfrun», svarade han, med blicken
fäst på Gudrun. »Var resan litet obehaglig för fröken?» vände
han sig därpå artigt till gästen. Men innan Gudrun hann svara,
utbrast den lilla flickan:
»Gudrun är bådas vår fränka, som du väl vet, I kallen
hvarandra du!»
»Himlen vete om det är enligt riddarestil!» log den unge
mannen, »men om Gudrun tillåter, så... »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
