- Project Runeberg -  Från herresäten och bondgårdar : Sägner och berättelser /
175

(1899) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Hvarför frågade du mig, då jag kom hit, om jag fruktade
för spöken», sporde hon, besluten att nu äfven få upplysning
om orsaken till att hennes fostermor sökt att hemlighålla
inbjudningen till Danhof.

»A, hår lär vara en mystisk familjehistoria, som man
söker hålla hemlig för mig — liksom om jag vore ett enfaldigt
barn. Dan dukar upp historier om svarta hundar, höga som
hus och med ögon som kvarnhjul, men jag tror ej att han vet
något, ty då skulle ban känna sin plikt att förtro det åt mig.»

»Jag har hört något om en nunna och ett gammalt
manuskript«, for det från Gudruns läppar, men i samma ögonblick
kunde hon ha slagit sig själf på munnen, till straff för sin
oförsiktighet. Hur kunde hon, sjuttonåringen, också nedlåta sig till
att på något sätt förtro åt denna förmätna flickunge, hvad hon
hört, tänkt eller förmodade!

»En nunna! Kanske själfva jungfru Valborg? —
Hönsgumman, som är mycket gammal, säger, att det var här på
Danhof, som fru Julia, Valborgs moder, bodde under sitt
änkestånd.»

»Det är nog troligt.» Gudrun kastade sig ned bland
sängens kuddar för att dölja sin skrattlust.

Detta — detta borde grefve Dan ha hört! — I den gamla
visan stod ju uttryckligen Norge. »Det är sent, jag år sömnig,
Ada», sade hon mera obesvärad än hon känt sig sedan den
lill-gamla flickan tillägnat sig hennes person, liksom hon förut
tillägnat sig grefve Dan.

Gudrun insomnade med tanken på, hur hon en gång skulle
få grefve Dan till att le, så att hans pärlhvita tänder lyste
mellan de vackra röda läpparna.

* *

*



Julafton och juldagarna förflöto i stillhet och mest
inomhus, ty Ada var af läkarne förbjuden att utsätta sig för
vinterluften. Hon tillät icke, att Dan och Gudrun gingo tillsamman»
på isen eller i det hela att han visade hennes gäst någon
särskild uppmärksamhet.

Gudrun började att känna ledsnad på det stora ödsliga
slottet. Grefve Dan var vid dåligt lynne; det grefliga paret

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:25:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/weherres/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free