Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var det buller han gjorde, di han i förbifarten stötte omkull
en taburett, som drog en del af grefvens uppmärksamhet frän
korten.
»Var lugn, pappa! Jag har förbjudit både Gudrun och
Dan att röra vid de dår hyllorna», sade Ada.
Men den lilla damen själf syntes på en gång ha blifvit
ytterst orolig och förmådde icke hålla sig stilla. Hon trippade
några gånger fram och tillbaka genom salongen, tills hennes
svartsjuka fick makt öfver hennes borgfröken-värdighet och hon
med upplyftad kjol och med slynålderns galoppsprång satte af
efter Dan och Gudrun.
I biblioteket hördes ljud af något, som liknade brottning,
blandade med Dans låga, musikaliska skratt och Gudruns
half-gråtande stämma. Då Ada gled in genom sammetsförhänget,
såg hon, att den unge mannen med sin ena arm formligen höll
Gudrun fången invid sitt bröst, medan han med venstra handen
sträfvade att taga ifrån henne ett papper, som hon lyfte högt
öfver sitt hufvud.
Gudrun var den som först märkte Adas närvaro; af
förskräckelse sänktes mekaniskt hennes höjda arm, och Ada nappade
till sig papperet.
»Rör det icke, det — det — år arsenikförgiftadt!» I sin
häpndd framförde Gudrun samma skäl som hennes fosterfar
an-vändt om Danhofs arkiv.
»Det här måste vara ett dokument ur arkivet.* Ada
påtog sig en ransakningsdomares stränga min.
»Det låg i kyrkohistorien, då Gudrun framtog den»,
upplyste Dan. »Det är ingenting. Gif mig papperet lilla Ada, så
skall jag lägga det dit det hör.»
Benämningen lilla kom Ada att rodna af harm och
svartsjuka. »Jag är icke mindre än att jag vet att hålla hvad jag
ofvat. Pappa skall få papperet, ingen af oss skall röra vid
arkivet.» Hon vek ihop de få bladen och stoppade manuskrip*
tet i den pärlstickade ¿ammetsväska, som i en silfverkedja hängde
ned från hennes lifgördel.
Gudrun sade ej ett ord. Hon hade genast gått bort till
en hylla och tagit sig en gammal roman; nu gick hon med en
kort nickning förbi Ada och Dan.
Hon var öfvertygad om, att det snarare var nyfikenhet än
plikttrohet, som förmådde Ada att emotstå Dans böner, att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
