Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag bemödade mig om att intränga i denna hemlighetsfulla
befolknings inre lif. Hvad jag sökte, där som annorstädes, var näring
för min hungriga fantasi, och den skulle här fä stoff nog, öfver
nog, mer än jag kunde lugnt bära genom lifvet.
Medan det blef allt mer och mer omöjligt för befolkningens
egen präst att genombryta den mur af tyst motvilja, som detta
samhälle rest mellan sig och honom, visade man mig något som
nästan liknade välvilja. Jag tilläts stundom af männen att fara
med på deras fiske, emedan, såsom jag snart upptäckte, man satte
min närvaro i båten i ett mystiskt, vinstgifvande samband med
— Petri fiskaftlnge. Stundom hände det äfven, att både män
och kvinnor, hvilka af någon anledning gjort löfte om offer till
någon af öns kyrkor, anförtrodde åt mig att framföra
penning-gåfvorna. Småningom blef det allt mer och mer klart för migr
att detta underliga folk betraktade mig som något slags
skyddande relik, en andlig blixtafiedare, något som på en gång roade
och smickrade mig.
Åldermannen — jag kunde gärna säga höfdingen — i
samhället, Jon Klittner, var vid denna tidpunkt något öfver sextio
år. Han var en man, nästan ännu mer fåordig än den öfriga
befolkningen, men med ett häftigt uppbrusande sinne och oböjlig
vilja. Ansiktet var lika grofhugget, stenhårdt och orörligt som
de andre männens; men hans blick var inåtvänd, nästan
drömmande, och ibland kunde där komma ett sådant uttryck af
skrämsel och ångest i hans ögon, att han fick en viss likhet med ett
förskrftradt, hjälpsökande djur. Detta eggade min nyfikenhet,
och då Jon ej så sällan anförtrodde åt mig att framlämna hans
offer- och löftesgåfvor till kyrkan, kom jag i ett visst förtroligt
förhållande till honom och satte mig med lätthet in i hans
tankegång, bvilken i fråga om religionen var nästan fullständigt
påf-visk. Sålunda fick jag till slut veta, att den allmänna motviljan
mot deras egen präst hufvudsakligen härledde sig från folkets
åsikt, att han var en »fritalare», d. v. s. en präst, som ej erkände
biktens kraf på prästens fullkomliga förtegenhet af det som
anförtroddes honom. »Den prästen», så uttalade sig en gång
Jon Klittner för mig, »menar, att syndaförlåtelse för en stor
syndare blott kan vinnas, om denne frivilligt underkastar sig det
straff, som borgerlig lag stadgat för vissa slags handlingar.»
Detta meddelande afpressade jag Jon droppvis genom att
ställa mig på hans egen ståndpunkt i kyrkliga frågor. Och så började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
