Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skeppet, det stora skeppet — jag ser det tydligt som då
när skyn vek från månskifvan — rakt på refvet; de rasande
böljorna slogo öfver det, allt stod som ett kokande skum, inger*
räddning möjlig i båtarne; jag skulle troligen ej få tillfälle att
här pröfva mitt mod i dust mot lefvande skeppsbrutna. Ei»
hemsk känsla öfverföll mig, där jag stod, och jag släckte min
lykta för att slippa närmare se på de varelser, som kanske skulle
kastas mot stranden och hvilka jag ju måste skuffa tillbaka >
böljorna. Då, när jag ej behöfde värja mig själf, tyckte jag
mig vara en feg usling, men denna känsla räckte blott en kort
stund; den bortjagades af tanken, att här kanske ändå kunde
vänta mig någon fara–(Präst, etåll er då mellan henne
och mig! Ser I henne ej? — Kom mig ej närmare, flicka, jag:
skall ej förtiga något! — Bed, präst, bed för mig!)
Månen hade gjort sig fri från moln en stund och lyste s&
hemskt klart. — Med min båtshake i handen och yxan vid
bältet stod jag väntande hvad hafvet ville skänka mig från det
sönderslagna skeppet. Plankor, spillror vräktes upp — det var
ingenting för mig. — Ingen man, lefvande eller död. — Ingen
möjlighet att i sådan storm komma ut till vraket och berga. —
Kåseriet öfver det misslyckade företaget kokade i mig.
Då — kom en kista — den vräktes närmare — närmare-
— (En droppe vatten, präst, eljest stelnar min tunga och den
hemska synen dödar mig!) — — Jag stod redo med båtshaken»
— grep tag, drog upp och såg i ifvern ej, att en människa med
båda sina händer fasthöll sig vid kistans ena handtag. Månen>
stod rakt öfver oss, ej en sky, stor som min hand, skylde —
jag såg genast att det var en ung flicka, kanske icke sjutton
år. Jag — jag var då tjugotre, och ändå blef mitt hjärta
som-ett isstycke, då jag såg att hon lefde! Hon var icke en gång»
afsvimmad. — Hon sträckte händerna emot mig — där låg’
glädje, — visshet om räddning i hennes åtbörder, hon såg upp
i mitt ansikte, sade något på ett språk, som jag ej förstod, fast
jag lärt mig att hjälpligt förstå flere. — Båtshaken slängde jag,
med handen grep jag om yxskaftet — hon sjönk på knä, höll*
sig fast vid mig, lyfte upp ansiktet — blicken — (Ah, där står
hon igen! Präst, ser I ej det härliga ansiktet? —) ögonen, de
stora, sköna ögonen tiggde mig om förbarmande; håret var långtr
mörkt, drypande af vatten, liksom den lätta dräkten, som knappt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
