Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Tänker du då ejäif att gifta dig med honom?» frågade jag
henne en dag, då jag, en tolfåring, smugit mig ned till bäcken
för att se de båda kvinnorna fånga iglar.
»Tokig kan jag ha varit, men så galen kan jag aldrig blir
att jag inbillar mig få Erland till man!» svarade hon förnärmad,
»Men de store kunna ju en gång få känna på, hur det är, att
ha husbonde.» Hon skrattade lätt och plockade de sugande blod’
ig lar ne från sina nakna fötter, hvilka tjänat dem till lockmat.
Jag omtalade detta iör vår gamla hushållerska, som
förklarade, att Hanna kunde spara sina hotelser, ty Erland visste
nog-af sig själf, att han aldrig kunde få en fri bondes dotter, och
under sitt stånd kunde ej Gunnar Nilssons ende son gifta sig.
Detta hade jag hört så många gånger förut, hört det såsom ett
gifvet, orubbligt sakförhållande, så att tolfåriDgen trodde att det
gällde som lag i hela vida världen. Men i tysthet beklagade jag
den ensamme, ståtlige bonden, som dock icke ännu såg
synner-ligen beklagansvärd ut, fast hans sätt var något skyggt, som det
borde vara, sade man, när en ungkarl har fått en dylik fläck
på sin heder och sitt rykte. Men den tid kom snart, då sorgen
tecknade små fåror mellan Erlands ögonbryn.
Under de senare åren hade han medelst rastlöst arbete så
förbättrat sin jordägendom, att den nu, enligt de öfrige böndernas utsago
skötte sig själf; men då Erland ej kunde undvara arbete och
omsorger, beslöt han bygga en väderkvarn. I afsikt att vidtala
en kvarnbyggare samt för att köpa nödigt timmer, reste Erland
en vacker junimorgon till en aflägsen skogsbygd, där han
uppehöll sig en vecka. När han återkom från den färden, ryste han
för första gången vid tanken på Hannas kända hotelse, ty han
hade nu lärt känna, hvad det vill säga att hålla en annan kärare
än sitt eget lif.
Han hade dock ej dristat sig till att fria till Cecilia, ty
hon var en storbondes enda dotter och han själf. . . Nej, det
var ej värdt att utsätta sig för hån, och så for han hem i hopp
att kunna glömma.
Kvarnbyggnaden börjades, och Erland fick ännu en gång
ett ärende till skogsbygden; sedan tog han sig många dit, ty nu
visate han, att Cecilia höll honom mycket, mycket kär.
Men visste hon då ej, hur han hade det?
Erland tänkte stundom vid sig själf, att hon kände hans felsteg,
men att hon, i likhet med vissa af de skånska skogsbygdernas be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
