Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elsa grep fastare om sin mans arm. »En så vemodig
folkvisa», hviskade hon med en lätt rysning. »Att spå sin egen
död.’–»
»Det år troligen dé vida utsikterna, som göra oss slättbor
så fjärrskådande», svarade Kornelius tankfullt.
»När icke hvitt månsken och blå dimslöjor förvända synen,
js. — Vänd dig om, Kornelius 1 Har du sett en mera magisk
belysning än den, som nn hvilar öfver nejden där nere? Det är
som om himlen sänkte sig ned för att lyfta alla de otydliga
föremålen upp i det blå.»
>Kan du då undra på, att Lave Ivarsson bygger luftslott?»
* *
*
Fyra och ett halft år hade förgått sedan flickan från den
vida slättbygden blifvit förflyttad inom den sköna, trolska
mälar-drottningens murar. Ännu var Olli fånge under hennes magiska
välde, trots det att hvarje vår kom till henne med en förtärande
längtan efter den vida synranden, där hafvet glimmade som
silfver mot en opalfärgad himmel, eller som smält guld, då den
strållösa solskifvan sakta gled ned mot det outgrundliga djupet.
Olli blef kvar vid noter och piano, vid oändliga öfningar,
vid halft förstådda böcker, vid lektioner i sång, i gång, i
mimik och plastik, fastän trånaden efter att få fylla sina händer
med mjuk, ljum, doftande mull kunde komma som en feber
öfver henne. Hon tyckte sig se fälten, där kajor och kråkor
följde plöjarna i hälarna, och vipor i låg flykt ströko förbi med
gälla, ängsliga rop, medan storkarne klapprade från
bondgår-darnes halmtak och lårkorna jublande hvirflade sig så högt upp
i det blå, som om de plötsligt fått bud att förena sina röster
méd himlens änglakörer. Olli blef kvar, bunden af sin
framtidsdröm, som närdes af en ljum uppmuntran och en formskön
höflighet, hon blef kvar, emedan där ute på den vida slätten
ett ofullbordadt företag, ett afbrutet arbete framträder så skarpt
i det klara solljuset och syntes så vida, så oändligt vida kring
nejden.
Hur ömklig och löjlig hade ej Gunnar Jonssons
ny-byggnad sett ut! Den skulle ha blifvit en präktig villa och han
själf skulle kallas »patron»; så tröto både penniDgar och
ihärdighet — i synnerhet det senare — han sålde omsider ägen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 14:25:15 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/weherres/0275.html
