Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nej, detta fick icke hända. Men hvarifrån taga så stora
summor? Och var det i det hela en möjlighet för en
bondflicka att förvärfva sig ett stort konstnärsnamn. .
Laves båda tysta frågor blefvo snart besvarade.
Fröken Evelina Liljenborg dog helt oförmodadt, fru Elsa
ärfde hela hennes efterlämnade förmögenhet, och för att befria
sig själf och sin man från en pinande känsla af ansvar för att
ha bidragit till att barnet Olli nästan handlöst kastades ut i
världen, ville Elsa nu sätta henne i stånd att mera sorgfritt
fortsätta sina studier i Paris. Elsa gaf, under form af lån, till Olli
en anständig summa, och då den unga Kristina Nilsson, den
småländska torpardotterns rykte just vid denna tidpunkt gick
med förvånande glans kring länder och riken, bidrog det till
att afgöra den skånska bonddotterns öde.
Olli och Hans måste skiljas. Ingen såg hur stormen for
fram öfver en kärlek, eom stod i blom; de båda unga trodde
eig se hur plikten satt sina råmärken vid vägar, som för alltid
förde dem från hvarandra. Och så böjde de sig båda för
stormen, böjde sig som den blommande rågen, utan att någon
aktade på hur fältet går i vågor, då bara icke tåreskurar komma
och ingifva fruktan för en skörd af tomma, ofruktbara ax.
Ar lades till år. Hans hade fått klockare- och
organist-tjänsten i Lindeberga socken. Lave Ivarsson var död, båda
sönerne, den ene äldre än Olli, voro gifta; den äldste hade löst
in gården, den yngste bodde i grannskapet och modern hade
undantag.
Olli var återkommen till hufvudstaden, där hon för länge
sedan blifvit bortglömd, och hon behöfde nu anlita hela sin sega,
lugna energi för att åstadkomma en konsert, däri hon skulle
uppträda. Hon såg ytterst ansträngd ut och hennes sätt var så
olikt allt hvad man var van vid att finna hos konstnärsfolk, att
de rekommendationer hon lyckades erhålla, gåfvos med en viss
reservation och, så att s9ga, i konjunktivus, och när hon så
uppträdde för en oöfverskådlig massa af tomma stolar, bland hvilken
en liten grupp människor syntes här och där ängsligt hviskande vid
hvarandra, då stockades tonerna i hennes bröst, och hon visste
på förhand sitt öde.
Men hon ville dock icke gifva sig utan ärlig strid, och så
låt hon tanken flyga bort från den folktomme salen ut till den
vida utsikten. Hon såg solskifvan långsamt sjunka ned långt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
