- Project Runeberg -  Från herresäten och bondgårdar : Sägner och berättelser /
279

(1899) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

långt borta, där himmel och haf samman smälte i en obeskriflig
förtoning af ljufva, milda färger, medan lärkorna uppstämde en
jublande kvällsång, öfver smaragdgröna, svagt böljande
sädesfält. Och med dessa syner för sin själs ögon sjöng hon för sin
/åtaliga publik samt märkte själf att hennes väl skolade stämma
«och hennes uppöfvade sångkonst nu och då liksom veko åt
«idan för att lämna rum för plötsligt framvällande tonvågor,
reminiscenser från barndomens dagar, då hon sjöng i kapp med
fältlärkan. Hon var fullt medveten om att hennes sång var
ägnad att väcka undran och förvirring hos dessa hennes
åhörare, men hon sjöng ändå, sjöng med ett trotsigt inre löje öfver
den kommande dödsdomen, sjöng ut sina kval öfver ett
förfe-ladt lif och en gagnlöst offrad lycka.

Det gamla trotsiga löjet gled åter fram öfver Ollis bleka
drag, när hon följande dag läste i tryck att hon gått för tidigt
från mästaren, och hon råddes att fortsätta sina studier. Löjet
låg där ännu, då hon från en varieté-impressario erhöll anbud
om engagement, men nu dog det med ens, och hon kände ett
underligt mörker glida fram, liksom om hennes lefnads sista
solglimt plötsligt gått ned i ett svart, ogenomträngligt moln.
Hon kände hur hvarje tanke, hvarje förhoppning gled ned i
detta mörker och blott lämnade kvar en feberaktig åtrå efter
hembygden, en åtrå, som stegrades genom en dunkel
föreställning, att äfven hembygden, med dess vida utsikt, skulle inom
kort uppslukas af den svarta molnväggen.

.Med nervös brådska gjorde hon upp sina små affärer i
tiufvu dstaden ooh for så med ett iltåg mot hemmet, utan att
först underrätta någon af de sina om sin ankomst.

Förvinterns första snö hade fallit under natten, och när
Olli steg af yid banstationen, därifrån hon tänkte gå till fots
hem, låg det oberörda snötäcket i skimrande renhet öfver den
Tida nejden nedanför Lindebergas kullar, hvilka likt pösande,
hvita sidenbolstrar höjde sig i bakgrunden.

»Så skönt det skall bli att få hvila — bara hvila — där
uppe!» mumlade Olli och slog instinktmässigt in på en fältväg
som förr ledt gent upp mot kullarne och som ännu fanns där,
fastän betäckt af snö. Olli trampade i snön med något af
«in barndoms tjusning vid att låta foten dyka ned i detta mjuka,
rena, gnistrande haf af idel hvita stjärnor; en tjusning, som
dock nu blandades med något eom liknade ånger öfver att ha

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:25:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/weherres/0279.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free