Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»J088 Dora, Ingel!» ropade Elsa och släppte den rökte
korfven, som hon skulle packa ned i matskrinet.
Dora såg hastigt ut genom fönstret, Ingel kom med
stormsteg mot förstugutrappan. »Någonting står pål» sade hon bleknande.
Ingel formligen ref upp dörren, men studsade, då han såg
de två flickorna, och kom till besinning om, att han egentligen
ej visste, hvad han ämnat säga eller göra. Hans själsuppror
samlade sig då till en uppbrusande vrede mot Elsa; hon var den
som vållat honom alla hons lidanden. »Det var således sann 11
Detta är tacken!» brusade han ut.
Elsa satte i att gråta. *Jag kunde inte hjälpa det, käre,
välsignade Ingel! Det kom så öfver mig, och jag skulle hafva
sagt dig det redan i fjol, om jag för dina föräldrars skull fått
ensam tala vid dig. Som det nu har varit, har jag fått hålla
det tyst för alla människor; jag var rädd, du skulle ta lifvet af
dig eller resa ur.landet.»
»Hvad i all världen menar hon?» I sin häpenhet vände
Ingel sina frågande blickar mot Dora, som hämtat sig och med
en gryende aning om en stundande upplysning omedvetet böjde
sig framåt emot den gråtande och pratande Elsa,
»Hvad skulle jag nu ta lifvet af mig för?» utbrast Ingel.
»Väl kunde det vara tungt att lefva sitt hela ungdomslif allena,
när det kunde ha blifvit på annat sätt, men svuret löfte måste
hållas, och därför sade jag dig, att jag ville förblifva ungkarl. —•
»Sa’ du! Nej, Ingel, det sa’ du ej. För jag mins det. så
grannt, som det varit i går, att du sade att vi skulle ha
hvarandra och —1>
»Ja bevars! Jag minns det också: du gråt och gaf dig
för det far och mor sagt dig, att vi skulle skiljas. —»
i*Ja det var ej så lått för en fattig tös, som från
barndomen haft det godt och tro.tt, att jag aldrig skulle lämna ditt
hem, att så hastigt mista allt och bli tjänstepiga! Därför blef
jag i min dumhet så glad, när du tog i och lofvade vara mig
trogen i nöd och lust. —•
»Du hade ju räddat mitt lif, du vur min lekkamrat, du var
fattig och jag ville ej att du skulle ut och tjänai>, sade han i
urskuldande ton.
iJa, du var så snäll och bra; men jag hade haft båttre nu,
om du togit en annan, när du visste att där ej kunde bli
någonting af emellan oss.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
