Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de skulle följas åt till prästen för att begära lysning; men hon
eade icke ett ord till någon om sin fruktan, att Olof låg sjuk
•eller råkat ut för någon olycka. Nästa söndag i kyrkan
finge hon väl antingen se och tala vid honom eller också höra,
hvad Bom stod på med honom.
Han syntes dock icke i kyrkan, ej heller hörde Karin talas
ett ord om honom; Olofs husbonde gick dock helt nära förbi
henne och bara tog af hatten för henne, såsom han alltid
brukade göra, och inte kunde hon ropa an mannen för att fråga
-efter hans fördrängl Hon var ju hvarken hans syster eller
hustru!
Flere af hennes bekanta helsade och togo henne i hand,
men ingen nämnde ett ord om Olof. — Nej, någon olycka kunde
•ej ha träffat honom.
Ingen vet, om det slutligen gick upp för Karin, att Olof
reet till Amerika i sällskap med ett par af sina forne manlige
kamrater, eller om hon intalade sig något annat skäl till hans
frånvaro. Hon stannade oidentligt i sin tjänst till den
tjugofjärde Oktober och flyttade sedan till Humletorpet, där hon hade
«tt godt stycke väg till närmaste granne.
Den förlorade sparbanksboken nämnde hon aldrig, icke heller
sin försvunne fästman, men den fruktan, som hon fått, för att
blifva bestulen på den förra, öfverflyttades nu till kistan med de
dyrbara gångkläderna.
Snart vågade Karin icke bo allena i torpet, utan hyrde ut
det andra rummet, »hinstuan», till en enka, som försörjde sig
•och sin gosse med att väfva för herrgården.
Det enda handarbete, som Karin lärt sig, var att väfva
hand i hvaijehanda mönster, och nu lärde enkan henne den
urgamla konsten att fläta linnebårder och fransar på det sätt, som
nu fått benämningen »makramé». Men det märktes snart, att
Karin hade svårt att hålla sig stilla vid hemmet, hela hennes
aätt hade blifvit oroligt och spanande, som en menniskas,
hvil-ken h varje ögonblick väntar nägon gäst.
Då hon under det första året förfärdigat ett par buntar
band och fransar, gaf hon sig ut för att sälja dem i bygden,
men hvarje gång, innan hon kom i väg, måste hon ett par gånger
in i stugan och känna efter om kistan var ordentligt låst, och
det första hon gjorde, då hon kom hem, var att se efter om alla
de tolf linnena och de fyra klädningarne funnos kvar.
WigttrBm, Från Herresäten och Bondgårdar. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
