Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Säkrast var att leta sig fram i skydd af de höga pilvallarne
och genom ¿krarnes djupa diken, vada dar vattnet strömmade
firam, taga spr&ng och hoppa till den motsatta dikeskanten, om
trampad stig där syntes i åkern, huka sig ned i den böljande
åden cch lyssna till hvarje misstänkt ljud för att slutligen i
sporrstreck sätta af fram till kojan, till paradiset, och bulta på dörren,
»Knisper knasper knitt! Hvem knisper huset mitt!» sade
då en förställd grof röst; dörren öppades och hamnen — en liten
kvinnas famn — var hunnen.–
»Berätta om pepparkakshuset! Jag har fått lof att stanna
här i natt; men mor hälsar så mycket och ber, att I kommer i
morgon och hjälper oss att repa fjäder!»
Den lilla kvinnan satte sig till spinnrocken och började
förtälja den välbekanta sagan, och under tiden satt barnet i tunga
tankar pä pallen bredvid hennes stol.
Föga hörde flickan af sugan, hennes tankar hade återvfindt
till den outgrundliga fråga, som ofta hemsökte henne, sedan hon
hört de äldre syskonen läsa–»den gamla människan skall
i oss dödas.» — —
Den gamla människan, det var ju ingen annan »än den
kära, kära Pernilla Mattsa». Mor kallade ju alltid henne ed, nar
hon betrodde Pernilla utförandet af någon viktig syssla eller,
under det bråda julbaket, tillsynen af de minsta barnen.
Genom något uttryck, hämtat kanske från en bönbok, en
psalm eller en predikan, hade hos barnet äfven den tanken
uppstått, att det man höll mest kärt, borde man skilja sig ifrån.
Men att döda den gamla människan med de onda lustarne,
liktydigt med vilda nejlikor och solsickor — det var en tung plikt,
som dock väl kunde få uppskjutas tills Maria last sig fram, och
inom den tiden kunde hon ju själf vara död samt ett äreminne
■öfver henne, en bladkrans af grönt flossilke med hvita
blomsterknoppar, hänga på kyrkpelarne invid mors bänkplats.
Pernilla hade slutat sin saga och höll på med en
skämtsägen, som afslöts med en puff i åhörarinnans nacke, så att hon
med ett högt rop flög upp från pallen. Borta voro då
grubblerierna öfver den gamla människan.
»Får jag nu se trallaretaskan och bröstlapparne?»
Trallartaskan var en väska af blommig brokad, fordom
buren utanpå kjolen; bröstlapparne voro af samma slags tyg,
broderade med pärlor samt kantade med guldspetsar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
