Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Elskade vener i Horrsta
ja fatar penen for at la jer vetta att ja har hellsan och mår
bra sammt önskar jer sama goa gåfva min son och svärdotter
ä möcket goa och snäla mot mej som inte stort är dugande til
nåed arbete helsa alla och Maria frå mej
Teknar veni igen
Pernilla Matsa hålit om penen»
Dessa bref besvarades under den första tiden af Marias
äldre syster, senare i tiden skref Maria själf långa epistlar till
den gamla. Men på Hörsta trodde mas icke mer än jämt på
uppgiften, att svärdottern var snäll mot gumman.
Ar, lades till år, järnvägar byggdes, samfärdsel uppstod
emellan långt skilda landskap, och giftermål ingingos emellan
kontrahenter, hvilka under deras barndom tyckt, att en hel värld
låg emellan deras hembygder.
I Marias sista bref till Pernilla Matsa, hette det bland
annat:
— — »Jag har fått lof att fira jul hos min äldsta syster,
som gifte sig i våras. Då jag reser på järnvflg dit, kommer
jag i närheten af edert hem, och] skall jag då besöka er på
några timmar, men min egen gamla Pernilla skall då icke kunna
känna igen den stora, långa flicka, som så många gånger suttit
i hennes knä.
Minnes Pernilla ännu; Knisper knasper knitt, hvem knisper
huset mitt?»–-
På detta bref erhölls icke något svar, men denna
omständighet förorsakade ingen oro; där brukade ju alltid förflyta lång
tid emellan Pernillas välbekanta skrifvelser. —
Nattåget brusade fram emellan snötäckta åkrar, öfver
hedar, där synvidden stängdes af biåsvart skog, liknande
moln-väggarne öfver hafsstrimman om hösten. De blåsvarta
massorna ryckte närmare och närmare, och tåget böjde i
morgongryningen in i dess djupa mörker, ilade fram emellan snötyngda
slokande granar, himmelssträfvande furor och spensliga björkar,
öfverdragna med glittrande is på hvarje kvist; ingenstädes fanns
väg för den spanande blicken, allt syntes tungt, trångt och stängt
för de vida slätternas barn.
»Vid nästa station är det, som jag skall gå af. Undrar
om icke Pernilla har tyckt sig vara fången hos trollen i denna
allt stängande skog!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
