Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bede, ho. Hälsa så och säj töst: Guds fre! Ho tycker säkert,
att de ä unnerlit, att du kommer te henne julaftans-förmeddag,
och ho blir allt så där lite haj. Så ber hon dej sidda ner, men
de ska du ente göra straj, udan vänta te hon ber dej en gång
te. Gå då sakta fram och sätt dej på yttersta kanten af stolen;
dra så opp lommedugen och snyd dej, men häll likafullt på
huedet, så här!–
»Då tettar allt söster på de å töcker, att du ä konstig, å
frågar allt lete häpen: Hur stå de mä dina därhemma? Jo tack»
ska du då säja, de ä allt freska de, å så sockar du te lite å
tittar rätt ned framför dej. A farmor, hur ä de mä henne?
frågar hon allt sen. Då ska du börja gnia dej hårdt me
lommedugen i ögonen och socka te rätt höjt, men svara ente, for än
söster me, som nu blir rektigt haj, ropar te än en gång å
frågar. Säj då så stella, stella: Farmor ho dö nu på moronen, sen
far gått till kolmilan.»
Maria, som med undran lyssnat till denna egendomliga
undervisning, ryggade nu häftigt baklänges.
Förstugolfvets lösa plankor vickade till, flickan grep
efter stöd och fick tag i ett dörrlås till vänster i förstugan.
Dörren gick upp inåt — den hade stått på glänt — och Maria
nästan tumlade in i en liten kammare.
Där, utsträckt i en snygg bädd, låg hennes gamla vän med
slutna ögon och ett fridfullt uttryck i det bleka ansiktet.
Maria böjde sig ned och smekte de infallna kinderna.
»Väck inte famo!» hviskade en späd röst, och en liten
flicka, som vid gästens häftiga inträde akrämd dragit sig
tillbaka i ugnsvrån, stack fram hufvudet.
Maria kunde inte svara, och för att dölja sin rörelse tömde
hon sin korg på ett furubord invid rummets enda fönster och
räckte den lilla, som nu kom fram, en handfull stora, bruna
pepparkakor.
Barnet sprang genast med sina kakor bort* till en stol.
»Maja bygga hus — stydda tollpackans hus» — jollrade barnet
och ställde pepparkakorna på kant. »Famo, vakna, säja:
Nis-per naster nitt, hvem nisper huset mitt!» —
»Maria!» hördes då samma röst, som nyss gifvit gossen
en så egendomlig lektion, ropa vid ena husknuten. »Maria! —
Bevare me vål, ungen måtte väl inte vara inne hos farmor, som
hon aldrig kunnat vara ifrån!»–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
