Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Du skjuter mig väl ej!» skrek hon.
»Jo, jag gör det!» svarade han.
»Då började hou fresta honom på annat sätt ån förr och
lofvade, att hon skulle skänka honom kunskap och hemligheten
om alla växters kraft och gagn; men han stod på sig. Hon
bad att få köpa sitt lif och hans frihet mot det, att hon sade
honom, hvilken som var den underbaraste och mäktigaste örten
bland alla, men han lade bössan till ögat. Hon skrek, att
ormbunken var örten, och att hon skulle säga honom allt om
dess makt och kraft. Det frestade, men han tänkte på, hur
tom och ihålig hon var, tryckte på hanen, skottet small, och
hon låg där — men bara som ett vått, grönt slem–— >
Det såg ut, som om en förstening gripit det lilla
sällskapet, under det Halverson med sin lugna, djupa röst förtäljde
den gamla sagan.
Helena satt med nedböjdt hufvud och de starka händerna
hårdt knäppta kring sina uppåtdragna knän. Anna stirrade
med halföppna läppar och skrämd min på berättaren, och Klara
kände, hur Steinerz* hand blef kall och stel, och hur hans arm
gled slappt nedåt sidan, lemnande hennes hand fri.
Hon vågade ej söka hans blick för att ej i den få se
något af det samma, som skogsfrun sett i ögat på den yngling,
hvilken beslutat att kämpa sig fri; hon ville stiga upp, springa
bort, innan han sköt henne från sig, men hon erfor i detsamma
en vansinnig fruktan för att vända sig om, så han finge se
henne på ryggen — han och Halverson.
Så sänkte tystnaden sig vid fiskarens sista ord blytung
öfver henne; hon kände sig dömd, rättvist dömd af en redlig
man, som såg henne sådun hon var.
Utan ett ord drog hon till sig själen, svepte sig in i den
från hals till fot, steg upp och gick ut i stormen, åtföljd af
Anna, som nu åter blott var kammarjungfrun.
Steinerz hade också stigit upp och ville, utan att kasta en
blick på Halverson, följa efter Klara.
»Låt bli det, herre!» bad fiskaren, »hon är farligare nu.»
»Men — hennes lif!» flämtade den unge mannen.
»Skogsfruar dö aldrig, men de försvinna, sedan de förlorat
makten. Helena skaffar nog skjuts på Kulla åt frun; jag ser,
att de Ire fruntimmerna gå åt det hållet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
