Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det glfinsande silfret öfver händer och ansikte på en liten
bredvid henne stående flicka.
Kvinnan föreföll Harald vara en för honom bekant gestalti
men nu, då hon med flickan vid handen gick från helgonbilden
fram till högaltaret, för att böja knä där, föreföll hon honom
blott som en gengångare från medeltiden, så drömrik och
overklig var hela scenen för honom.
»Nu är det visst vår tur!» sade plötsligt en ifrig
barnröst, som dock tystnade tvärt, skrämd af det eko han väckt uppe
i hvalfven.
Harald böjde sig åt den sida, därifrån rösten hörts, men
ryggade ovilkorligen tillbaka då han såg, hur en gestalt sakta
löste sig från den grupp af gamla helgonbilder, som ännu finnes
sittande på ett af kyrkans sidoaltare. Den lefvande gestalten
måste själf ha suttit på någon af altarets afsatser, skymd af
bildgruppen, som utgöres af S:t Anna med sin dotter, jungfru Maria
sittande i hennes knä, medan denna själf hade knäsatt
Jesus-barnet.
Med ett drömmande uttryck i sitt ansikte framträdde en
ung flicka till S:t Olofs bild, som hon noga betraktade, under
det att hennes följeslagare, en tretton års pojke, med en
färdighet, som röjde noggrann instruktion, hundterade yxbladet och
därefter klef fram till högaltaret och böjde knä bredvid kvinnan
med sidenduken på hufvudet.
Den unga flickan stannade ensam kvar vid S:t Olofs bild,
en liten halmgul sidenduk graciöst skjuten bakom öronen och
sammanffietad under hakan, gled dfirvid sakta bakåt nacken och
blottade en del af en tjock mörk hårfläta, högt uppffistad i en
stor knut. Dräkten var af sidenglänsande hemvfifdt halflinne
skimrande i gulbrunt och sydd enligt bruket i städerna på
1870-talet; de välbildade händerna voro bara.
»Tora», så eant jag lefver!» sade Harald till sig sjfilf och
ville gå fram till henne. Men nu instörtade hela pilgrimsflocken,
som «ittit nere vid kfillan och vfintat på det bud de försiktige
kyrkvärdarne lofvat sända, om pilgrimerna ville dröja dfir tills
kyrkporten öppnades.
Harald drog sig skyndsamt undan i kyrkans mörkaste vrå,
dfir han dock kunde hålla öga med alla som skulle fram och
offra i kyrkans offerkista, innan de gingo ut. Han visste, att
Tora — hvad som fin månde ha föranlcdt henne att vallfärda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
