Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han hade bedt henne att ej genast tala om deras
trolof-ning för han* mor, ty han höll före, att den hemliga kärleken är
den ljufvaste; men häri ville jungfrun ej villfara hans begäran,
utan kungjorde den ädla borgfrun samma kväll sitt förbund
med hennes son.
Dä bleknade borgfruns kind, ty hon höll den unga
jung-fron mycket kär, och sonens vilda lif var henne icke obekant.
»Svor junkern dig sin tro vid Gud och allt det heliga?»
sporde hon den unga.
»Hvarför spörjen I så, fostermoder min?» mälde skön
Adelin.
»Väl mánde jag spörja därom, då min son där ute i det
främmande landet lärt sig att förkasta all tro på Gud och allt
det heligt är, hvadan ett löfte, gifvet och svuret vid den
högstes namn, är frän junker Skarpes mun liksom en förbifarande
vindfläkt. Glöm den’ stund du mötte junkern i rosenlunden;
glöm hans famntag och kyssar, så som man förgäter en
sinnes-rusande dröm efter en nattdryck af ett alltför eldigt vin, ty för
honom år denna handel ej mera än en ljuflig lek under en
va-penhvila!» sade borgfrun med tungt sinne.
»I talen kärlekslöst om eder ende son! Ej har han svurit
mig sin trohetsed vid det I nu nämnden och på hvilket han
icke tror,» svarade skön Adelin med vredgad håg. Ty väl var
hon så fattig, att hon ej figde mera guld ån det som lyste på
det band, hvarmed hon sammanknöt sitt långa hår, men hon
var upprunnen af lika ädel rot som borgfrun och hennes son,
och ville ej räknas bland de tärnor med hvilka en ung krigare
lekte till tidsfördrif.
Nu märkte borgfrun fullväl, att junker Skarpes lätta sinne
och skSmtande tal hade börjat att skölja bort den unga
jung-frnn8 lifegrund, liksom svallvågen efter ångslupen böjer insjöns
säf och undergräfver skogsbrinken, där borta hvarest bokträdet
lutar till fall, sedan dess rötter blifvit blottade för sol och vind.
Icke var bon fallen, och icke föll skön Adelin, men
jungfruns finaste hjärterötter hade redan blifvit halft förbrända af
glöden från junkerns ögon.
»Hur lydde orden i min sons ed?» sporde borgfrun myndigt.
»Må min lekamen aldrig multna i jorden, om jag sviker
mitt löfte till dig!» Så lydde min brudgums ed, och på den
förlitar jag mig,» svarade jungfrun.
Wigttröm, Från HtrrttäUn och Bondgårdmr. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
