Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hennes söner följde efter henne med stålsko på fot; men sin
helsot tog hon vid badet under isen» och hennes fötter blefvo lama.
Dock ville hvarken hon eller hennes barn röja, att borgfrun ej
förmått tygla stallets vildaste ungfåle.
Därför hette det för alla de gåster, hvilka kommo till
borgen, att borgfrun var rest att möta sin man, som varit kallad
till konungen i anledning af det stundade kriget.
Och så höllo den ene af sönerne samt dottern öppen taffel
för en skara v&nner. Musikens toner, bägarens klang och
rosslet af taffelbordens brickor -hördes in till borgfrun, som låg på
sin bädd och spelade ett nytt slags tärningsspel med sin yngste son*
En dag förifrade hon sig vid spelet, reste sig i bädden och
höjde handen till slag mot sonens hufvud. Han vek undan;
moderns kring spelbrickan knutna hand föll hårdt mot spelbordet,
och med ett anskri sjönk hon tillbaka mot kuddarne och vardt
död.
Hon dog som hon lefvat, utan Gud, utan tro, ånger eller
bön; dog som ett fältlägers vilda dotter, med spelets djäfvul i
sitt hjärta och hans sinnebilder mellan sina stelnade fingrar.
Men den yngste sonen fick skräck i blodet vid denna döds*
bädd, och då modern var begTafven under golf vet i kyrkans kor,
bad han sin far att få lämna borgen och lefva som en arbetssam
bonde på ett af de hemman, som tillhörde godset.
Med en ed sände junker Skarpe gossen till morfadern, som
förde honom med sig till fältlfigret i främmande land.
Systern, som var äldre än bröderne, gifte sig vid denna tid
med en utländing och följde honom på hans krigarstråt. Vild,
öfvermodig och gudlös var hon, liksom modern och fadern.
Ännu en tid fortsattes det gamla lefvernet på borgen, där
junker Skarpe täflade med sin äldste son i alla de galna upptåg,
som de kunde upptänka. Men så en vacker dag bl ef det med
ens slut med faderns krafter; han lades till sängs och kände, att
döden stod vid hans hufvudgärd.
»Begraf mig, likt en missdådare, invid kyrkogårdsmuren i
norr; där är marken sumpig, och där skall min kropp nog multna
i jorden!»
Dessa voro de sista ord, som junker Skarpe talade, innan
han gick in genom grafvens portar.
Den äldste sonen — Ale säges han ha hetat, och säkert är att
den yngre hette Lavard — uppfyllde sin fars sista vilja, och be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
