Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slantar öfver till en sup och en siktebrödskaka till välfägnad åt
halte Bengt, som lärde gossen spela.
Nu lyfte han påsen från ryggen, undersökte noga sin skatt,
knäppte en smula på strängarne och smålog, så att hela det
unga, väderbitna ansiktet, med de slutna ögonlocken, fick ett
förunderligt uttryck af frisk lifsglädje.
»Så, nu in med dig igen!» sade han ömt och lekfullt, i
det han varsamt inneslöt fiolen i påsen och åter hängde denne
öfver ryggen. »Nu gå vi fram till byn, och höra hvad
fars-gubbarne vilja oss för godt. Det är väl om den nya
förordningen, kan tänka; men den angår ej oss två, vi kunna
försörja oss.»
Fiolen var för Nils en kamrat, med h vilken han brukade
högt språka om allt, som under hans vandringar starkast
upptog haDS fantasi och tankar.
Nils var nu tjugutre år. Han var femton, då han på fullt
allvar började sitt vandringslif, fullt förlitande sig på att det
var hans lifs kall, att i bondens stuga nu och då under en kort
timme förvandla hvardagens enformiga släp till en skugga af
midsommars- och juldansarnes yra fröjd.
Detta var hans uppgift under veckans sex arbetsdagar,
men han visste tillika, att där på lördagsaftonen for en ilning
of glädje genom hela bygatans otvättade och okammade
barnskara i hvarje by, där han och hans kalfskinnssäck syntes, då
kyrkklockorna ringde »Maria», ringde till sabbat, till arbetshvila,
till lekar och ras. Och Nils visste äfven, att ungdomen log
mot honom lika varmt, som då solen värmde hans lemmar, och han
liknade de äldres: »välkommen!» vid sommarvindens lena fläkt
öfver hans kinder.
Han gick långt, vandrade vida och kom som en kär
sällsynt gäst till hvarje by, till hvarje hem. Vintern hade föga
fasor för honom; han vandrade, då vädret var drägligt, fick gärna
härberge och skydd mot oväder och ej sällan skjuts i en
halm-fylld släde, där han satt inhöljd i »fars» gamle fårskinnspäls
nickande och smdgnolande, sökande sätta melodi till slädbjällrornas
muntra klang.
När han tänkte på sig själf, var det alltid med en dunkel
föreställning, att han var lik en fågel. Men då han ett par
gånger fått undersöka en sådans ekapnad, ville han slå boit
denna föreställning. Den kom dock alltid igen, och så en dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
