Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja, sannerligen lefde inte Pontus ännu! Och gläfste mot
honom på samma tysta, förtroliga sätt!
Hun klappade hunden, som flög upp mot sin gamle vän
och slickade hans händer.
Ingen annan lefvande varelse förnams i gården, där hettan
låg liksom instängd emellan de fyra sammanbyggda längorna.
Den blindes steg slogo ojemnt mot gårdsplanens
stenläggning, han kände sig slak i knäna, och det susade för hans öron.
Fanns här då ingen, som kunde se efter, hvem som kom sådär
midt under högmessan?
Förstugudörren stod öppen, friskt hackadt granris kändes
under fotterna på den välbekante trappstenen. Den vanliga
lukten af mjöl ock torkadt malt mötte honom i förstugan, där
dörren till vinden slöt lika illa till som förr. Han satte
fingra rne i springan, kände sedan efter om brandsprutorna med
sina svablar hängde på väggen invid stugudörren och om det
gamla skåpet hade sin forna plats.
Jo, allt var sig likt, det var blott människorna, som fattades.
Han tryckte på klaffen till dörrklinkan. En stark doft af
enris, blandad med lukten af gyllenlack och löfkojor, slog emot
honom; en välbekant hälsning från henne, som bodde i ett
strålande ljus djupt inne i den blinde ynglingens själ.
Hans ängslan löste sig i en nfistan vild glädjekänsla, då
han hörde henne tala därinne i kammaren bredvid stugan. Och
nu hörde han hennes steg.–
»Nils! Andtligen! Ah, Gud ske lof!»
Det var hennes hälsning.
»Du måste genast komma in till far. Han är så svårmodig.
Det var rysligt illa, att jag lät dig rymma härifrån. Folk [tror
att far varit stygg mot dig. Nu får du trösta honom, och
godt-göra honom för hvad han lidit för din skull. Hon lämnade
honom ej tid att svara ett ord, utan drog honom med sig, som
han stod med fiolen på ryggen.
Toste satt på kanten af sin säng och tycktes ej bli det
minsta öfverraekad vid att se Nils; dock märkte Kerstin, att
där gled en ljusning öfver hans dystra ögon.
»Jag tänkte nog att du skulle återvända; jag har dag och
natt bedt om din själs frälsning. Vill du nu vara ett ljusets
barn?»
»Tack för sist, Toste Persson!» svarade Nils, famlande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
