Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ja, för dig kan jag tala om det, eljest vet ingen hur det är —
Gunnar — du vet Anders Gunnars son — friade till mig samma
sommar, som du gick härifrån, och vi kunde ha gift oss samma
höst, för han har faderns gård; men — du är visst sjuk, Nils!»
»Nej, — bara trött. — Nå-å?»
»Jo, så blef far så tungsinnt, att jag ej vågade lämna honom
det året. Sedan, då jag tänkt ut, att fars tunga sinne vållats
af dig och mig, band jag mig själf vid hemmet och tänkte, att
om det vore Guds vilja, att Gunnar och jag skulle ha
hvarandra, så skulle du nog en dag komma att bli hos far, så vi
alla kunde lösas ur denna sorg och väntan.»
Hon stod bredvid honom vid det vSggfasta bordet, med
händerna stödda mot skifvan. Hon talade dämpadt och bemödade
sig att kufva sin rörelse; ingen aning om den grymma
själf-viskhet hon visade, då hon ville offra en annans frihet för faderns
lugn och sin egen lycka, snuddade vid hennes själ.
Den blinde ynglingen tänkte ej heller därpå. Han kände
blott en häftig smärta; det var, som om något ljuft och skönt,
som vuxit in i hans hjärtefibrer, våldsamt slets bort.
»Här stannar jag ej! Jag måste bort — långt bort —
bort till min farbror i Gefle!»
»Så brast då mitt hopp om lycka!» sade Kerstin, så
förlamad af detta slag att hon ej märkte hans kval. »Ack, Nils,
Nils, jag som tänkt på dig dessa år, att du skulle frälsa både
far och mig ur detta elände! Det är som att sitta hos trollen
och aldrig mera hoppas på räddning.»
Den bilden slog bonom, han hade själf drömt något sådant,
men då hade det blott varit dunkla, obestämda fantasier; nu
såg han sitt lifsmål, och martyrens hjältemod genombäfvade
honom med en salig fröjd.
»H vad fordras för att du kan anse dig fri — att gifta dig?»
»Bara det, att du lofvar stanna hos far, så länge han önskar
det, låter bli att spela och tala så där världsligt. Då blir han
lik sig igen och behöfver ej ha mig hemma. Ack ja, Nils gör’et,
så slipper också jag att längre ångra, att jag bedröfvat far genom
att låta dig rymma! — Och Gunnar och jag kunde då gifta oss
i höst! Tänk, Nils, på fjärde året ha vi väntat — för din skull!»
»Jag vågade mig ej hit förr,» urskuldade han 6ig, med en
tryckande känsla af att han i själfva verket långt förr borde ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
