Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då var det någon skalk, som helt obemftrkt stack fiolen i
handen på Nils, och röster bådo att få höra, hvilken vals det
var, som kaptenen lärt att dansa efter.
I nästa ögonblick låg stråken på strängarne, och den gamle
valsen spelades upp i Tostes gård.
Danslust och skalkaktighet grepo alla bröllopsgästerna; en
loge öppnades, Nils bars i gullstol därin, och i vild fart
aflöstes-valsen af en »skottsk» och denna af ryska polkan, innan bruden
kunde rycka sig lös från skrattande fränder och, genom att
taga-fiolen från Nils, göra slut på dansnöjet.
»Att du ville göra så mot far!» sade bon förebrående.
»Nu spelmanspängar, go’ vänner!» ropade den rikaste bonden
i laget. »Men hår gäller det ej med småstyfrar! — Nils är
troligtvis i morgon utan hemvist, innan han kommer till Gefle,»
tilläde han hviskande till de närmast stående.
»Talmanspäng-arne lflggas också på spelmanstallriken, ty det passar sig ej
att ge heligt folk syndares slantar!» tilläde bonden med hög röst.
Nils stod som bedöfvad, stödd mot väggen, utan att
höra-klangen af silfvermynten, som rikligt regnade ned i hans mössa,,
då ingen tallrik vsr till hands; han hade ingen aning om, att
mången blank specie, ämnad till brudskänk åt de nygifta, genom
en enda liten vink af den tystlåtne brudgummen, försvann i
spel-mannens mössa.
Nils kände blott en outsäglig sorg öfver att ha spelat^,
spelat till dans i Tostes gård. — Fördärfvat sitt eget
befrielseverk genom att mana den gamla tungsintheten öfver
Kerstins far!–
Tostes vidskepliga fasa för dans hade smittat den blinde-
Viljelös lät han en af gästerna stoppa en tung* tjock
skinnplånbok in i hans bröstficka; men spratt så upp och begärde
häftigt sin fiol.
Han hörde, hur man stred med bruden för att få den. —
Märkte, hur det muntra sorlet hastigt tystnade och så öfvergiclr
till en hviskning:
»Toste, Toste!»
Nils kände den mannens steg, och hans bön att återfå
fiolen klang nästan som ett ångestrop.
»Gif mig den, Kerstin!» hördes då Tostes stämma, sorgsen
ooh hopplös, tyckte Nils.
»Där far — men han rådde visst inte själf föret.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
