Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej. klok-Niklas. Jag kom tids nog med mitt budskap,
Gunborg S vantesdotter fick höra det, så ock hennes man; nu är
hennes själ där den skall vara, och vi skola hoppas, att den ej
återvänder, sedan kroppen blifvit jordad.»
»Olof Dahl är, som jag nyss sade, en förtänksam man, och
— jag skall se till att Gunborg blir hindrad från att gå igen.
År det budskap du bär till Dalsnäs en hemlighet, du, Sone?»
»Jag tog vägen till din stuga, Niklas, för att förtälja hvad
som dref mig ned åt dessa bygder just vid denna tid. Du
be-höfver ej lofva att förtiga det. Löften och eder vålla under
tiden stora sorger.
Nu vill jag först spela melodien till jungfru Adelins visa.
Sådana synder, som skön Adelin begått, tynga visserligen ej på
Gnnborgs själ, det skall nu världen få veta . . .»
»Men brödet och vinet vid altarbordet, du, Sone!»
Den gamle mannen svarade ej. Tankfull drog han fram
sin brune vän ur dess hvitbrokiga omhölje, spände och stämde
strängarne, och i långsamma, dämpade toner spelade han den
vemodiga melodien till den gamla legenden om en syndfull och
menedig nunna. Och medan han spelade, gnolade klok-Niklas
orden, vers efter vers, tills han kom till visans sista, då äfven
Sone instämde i sången.
»Hen när dc sju åron gått omkring
— vinblad löfvas på lifvots träd —
då kom Adelin i paradis in.
— Själf drager hon daggen af jorden —»
»Ja, Adelins botgöring räckte sju år, men Gunborg Svantes«
dotters liar varit i trettiosju, du, Niklas. Så grant jag minnes
henne, när hon första gången skulle gå till altarbordet, och
sockenfolket harmades öfver, att hon med släpande kjol drog daggen
af jorden! Svante i Björkhult ville ju efterlikna herrskapsseder.»
»Ja, du kände dem, du, Sone. Hit ned kom Gunborg som
en främling, inga vänner fick hon här, och heller inga begärde
hennes sinne. Ryktet om hvad som händt Olof Dahl, sedan han
tog sin andra hustru så långt borta från släkt och bekanta,
spordes till hans hembygd, innan han och Gunborg flyttade hit till
Dalsnäs.»
»Han stod ej ut med det ödsliga lifvet i en bygd, där
akogame äro stora och mörka, åkertegarne små och steniga och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
