- Project Runeberg -  Från herresäten och bondgårdar : Sägner och berättelser /
436

(1899) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dftr man har långt till näste granne. Kyrkan där borta skydde
både Olof och Gunborg; detta var det värsta.»

»Dahl fick allt ensam gå till kyrkan här; Gunborg . ..
Hvad var det som klang, Sone?»

»En sträng på fiolen. En maning att göra min skyldighet
mot de döde. Hör nu på och lägg på minnet, så att också du
gör rätt och skäl med dina ord äfven mot dem, som nu sväfva
emellan himmel och jord för sina synders skull!

Det var i mars trettiosex år sedan jag med min fot beträdde
den gamla kyrkogård, där mina föräldrar hvila, och nu i våras
var det, som om de från sina grafvar manade och tvingade mig
att åter besöka dem. Vägen var lång, och i min gamla
hembygd äro musik och sång dräpta af handklaveret, men maDingen
från de döda måste jag ju lyda. Så stod jag nu en majkväll
vid det förfallna templet och såg den tufvige kyrkogården
utbreda sig till alla sidor i lika ödslighet och fattigdom på
kärlek till fädernas minne. Öfver mina föräldrars grafvar skuggade
ännu de två granar jag planterat, så att jag ej kunde ha
blif-vit manad hit af de gamle för deras egen skull. Men jag
bidade vid grafstället och såg mig omkring, väl vetande att ett
tecken skulle visa mig, i hvilket ärende jag blifvit ditkallad.

Då föll min tanke på den marsdag, då jag sist stod på
denne kyrkogård och såg ett litet dubbelkors uppresas öfver en
nyes igenskottad graf. Bymålarens präntade bokstäfver lyste
då hvita från det kolsvarta trädet, och jag läste där, hvad jag
visste förut, att Sven Olofsson Dahl, fem år gammal, och Anna
Dahl, fyra år gammal, aflidit den åttonde december och blifvit
begrafna den adertonde mars påföljande år. Nu, efter
trettiosex år, gick jag för att söka upp det svarta dubbelkorset; jag
mindes, att det fanns öster oro mina föräldrars grafställe, nära
kyrkogårdsmuren.

Länge och väl sökte jag bland grafvar, som ined deras
gula, tofviga gräs lågo som stora tufvor på bortglömd, värdelös
fäladsmark, men korset syntes ej till. Då ville jag återvända
till de minas grafställe och bida där ännu en stund, men så
stötte min fot hårdt emot något, som låg doldt under fjorårets
vissna ogräs, och när jag böjde mig ned, för att känna efter
hvad det var, fick min hand fatt i ett litet dubbelkors. Tiden
hade frätt på dess fot, vinterns snöbörda hade afbrutit det nere
vid marken, och vid vårens islossning hade det glidit från sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:25:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/weherres/0436.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free