Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tofviga grästufva ned på gångstigen. Inskriften på vården var
utplånad af regn och snö, men jag igenkände formen på korset,
det hela liknar ett af dina besvärjelsetecknn.
Men kunde det väl vara för att åter upprätta värden öfver
dessa små ihjälfrusna barn, som jag blifvit manad hit?
Jag tog emellertid upp korset och beslöt bära det in till
snickaren Holm, som bor nära kyrkan; vården ville jag ihvarje
fall ha återställd i godt skick med namn och allt.
Snickaren gjorde snart sitt bästa, men när jag nu sporde
honom efter en målare, fick jag det besked, att här för
närvarande bara fanns en sådan i bygden, och han låg för döden.
Det hade varit en ostadig och flyktig sälle, som försökt sig med
mångahanda, varit militär, flackat världen kring och för ett
par år sedan satt sig ned som bymålare här i sin hembygd*
Ejlert var hans namn.
Frans Ejlert och detta lilla dubbelkors > Hvad månde väl
detta betyda?
Snickaren menade, att jag ej kunde få vården målad hos
Ejlert, såvida jag ej vore händig nog att göra det själf med
hans färger och penslar, ty målaren låg i yrsel och talade
ideligen om, att han måste gå med bud till någon, som han ej
ville nämna. Prästen hade varit hos Ejlert, men inför honom
blef den sj uke stum som en stock, och det tjänade ej till något
att kura så lången väg efter doktor till en utsliten stackare»
som skenbarligen låg i sin helsot.
Vid detta snickarens tal började jag tänka för mig själf,
att jag nog var hitkallsd fur att blifva Frans Ejlerts budbärare
ty vi två hade känt hvarandra i vår tidigaste ungdom.
Med det lagade dubbelkorset på min skuldra trädde jag
in i den ensamme mannens stuga. Han igenkände genast
vården, och när jag nämnde mitt namn, började han gråta och sade,
att på mina föräldrar och mig hade han ideligen tänkt, sedan
han lades på sin sotsäng. Och så tiggde han, att jag måtte gå
med budskap från honom till Olof Dahl och Gunborg
Svantes-dotter.
Och nu skall du, Niklas, höra hur olyckan kom och hvad
som vållat, att Gunborg tidtals varit besatt af en ond ande, den
du med alla dina ord och tecken ej förmått besvärja.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
