Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon kem till sans, sagt att barnen voro i skogen, men då bon
ej gaf skål samt dessutom tidtals var underlig till lynnet, visste
man ej, hvad man skulle tro. Hon hade dock alltid visat stor
kårlek till sina styfbarn.
Ja, du, Niklas, nog minnes jag hur ett sådant blad gick
ur hand i hand, låntes från gård till gård, från koja till koja i
bygden, tills bladet var lika så iläckadt och trasslitet som
Gun-borgs namn; men hennes föräldrar och hennes man voro
öfver-tygade om, att barnen smugit sig in i skogen med sin kälke.
Emellertid läste Frans Ejlert det där i tidningen, och hans
första tanke var att fly, men dela hade han helt litet penningar
på sig, dels drefs han af en mäktig åtrå att komma tillbaka till
ladan, där han gömt barnen. Det hvilade ju ej en skymt af
misstanke öfver honom; han stod i kronans tjänst, Gunborg ansågs
ju för att ej vara rätt klok, så hennes ord — ifall hon bekände
— vägde ingenting. Han kunde nog våga försöket att
återvända till hemorten och sluta sig till dem, som ännu sökte efter
de försvunna.
Så tänkt, så gjordt. Han följde med i skallgången
genom skogen; barnens släde var då funnen, men skjulet synte»
ej till; dess tak hade brustit af snöbördan, och nu låg det hela
så djupt begrafvet, att ingen tänkte på attgenomsökadennesnökulle.
Frans vågade ej väcka de glömska karlarnes minne om, att
därunder måste ligga spillror af det gamla förgfitna skjulet.
Men hvarje natt under denna vinter tvangs han af sitt
onda samvete att kretsa kring denne grafkulle. Han föregaf,
att han gick på jakt. Man pratade om, att han hade någon
förbindelse med flickan i en af bygdens smygkrogar, och man
undrade ej vidare på, att han bråddes på sin far.
En marsnatt efter strömmande regn bröt han sig in i
snö-grafven. Han måste se barnen, detta var då hans enda rediga
tanke. Men när han vid det frambrytande månskenet såg de
två små ligga döda på samma löfbädd, där han lagt dem, vardt
det honom omöjligt att låta dem ligga där. Det föreföll
honom, som om de skulle vakna och vittna mot honom. Han bar
då de båda liken till de två ihåliga lindarne bakom Olof Dahl»
gård, för att söka göra det troligt att de gömt sig där inne,
somnat och frusit ihjäl.
Men redan andra dagen rann det honom i tanken, att
lindarne stodo för långt från sjön och från den plats i skogen,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>