Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andfådd och dämpad. Torra kvistar brötos och knastrade under
hans snabba fotter, dä han spratig tvärs igenom en liten aldunge
för att genskjuta flickan, innan hon uppnådde vägen, som förde
genom byn.
Hon hörde honom men vände ej ens på hufvudet, fastän
blodet steg, henne upp i kinderna, utan fortfor att gå med lätta,
jämna steg, tills bon nådde fram till det öppna fältet. Då
stannade hon tvärt och inväntade honom.
»God dag, Gunnar, tack för sist,» hälsade hon. »Du har
brådt om tiden, ser jag!»
»Du också, In gr i,» flämtade han. »Jag hör, att du redan
skall gifta dig.»
Hon drog sidenduken ned i en lång snibb öfver pannan,
så att den skuggade hennes unga ansikte. »Far och mor tycka
det är tid. Jag är ju nitton år, mina föräldrar börja känna sig
gamla och trötta af att styra med gården.» — Rösten skälfde
lätt, trots hennes bemödande att hålla den lugn och stadig.
Hennes skenbara lugn retade ynglingen. »Sven
Haralds-son har pängar, mera behöfva ju hvarken de eller du veta om
honom. — Du känner ju ej din rike friare, men säger, förstås,
ändå ja och amen till hans frieri.»
Gunnars bittra, hånfulla ton skrämde henne, och så blef
hon ond.
»Jag känner till hans ansedda släkt och hans eget goda
rykte, som du ej skall understå dig till att anfalla. Jag vet, att
Sven Haraldsson är en hygglig ungkarl,» sade hon häftigt.
»Jag har ej heller hört annat om’en.» Gunnar slet en liten
kvist från en af de gamla pilarne vid vägen och började sno
vidjan kring sin venstra hand. »Det kännes så svårt och hårdt,
att vi två nu skola skiljas,» sade han halfhögt.
Hon hade stannat på vägen, där hon visste, att man från
de närmaste kojorna kunde se dem båda; nu började hon gå
framåt mot byn, och han gick bredvid henne; ingen af dem
talade på en stund, och de sågo ej på hvarandra.
»Det kan väl ej vara så svårt; vi ha ju bara varit
lek-och läskamrater,» sade hon ändtligen.
»Det förstås, jag är ju bara bysnickarens pojke, och jag
får kanske, liksom Axel Torsson i visan, vittna: ’väl hafver jag
haft Valborg kär, hon var min högsta tröst, jag henne dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
