Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till heden, ty jag ville ju hålst färdas i löndom. I löndom blef
också sedan ringaren förhörd, om han ville för mig nattetid
upplåta kyrkogårdsporten. Men han hade samme dag af prästen
varit hårdt tilltalad, för det han i all tysthet lånat ut
kyrkans-mässkjorta åt en dödssjuk kvinna; äfven hade prästen un4er
altarduken upptäckt ett älfvakors, du vet, Sone, ett sådant som
smides af nio bitar sammantiggt silfver till skydd mot
älf-karlen, sedan det legat under altarduken under tre högmässor.
Nu trodde ringaren, att prästen också hade fått kunskap om min
ankomst, och vågade ej låta kyrkogårdsporten stå öppen under
torsdagsnatten. Den arma, plågade kvinnan började bitterlige»
gråta, när det blef henne veterligt, att jag ej skulle få slippa in
till hennes hatade fiendes graf; men jag visste väl råd ändå.
I onsdagens sena skymning hade jag ringaren till att strö
sjålf-sprängdt linfrö på vägen utanför norra kyrkogårdsporten,
genom hvilken ju själfspillingen blifvit inburen, och genom hvilken
han också går ut; det är lag för alla gengångare, att de bara
gå ut samma våg, de burits in. På torsdagsnatten stod jag
utanför, rustad att taga emot honom. Tornklockans tolfslag bidade
jag utan att märka något till den döde, och klockan slog half
ett, utan att han kom. Då förstod jag, att han ej ämnade
frivilligt komma mig till mötes, hvadan jag manade honom upp
ur mullen, och med liklakanet svept omkring sig skred han då
ändtligen genom den stängde porten rakt emot mig. Vid
lin-fröranden och mina cirklar måste han vackert stanna, och sä
sporde jag om hans ärende här på jorden, och hvi han ej kunde
stanna, där han skulle vara? Hau var ej lätt att få ord afr
men för mitt mäktiga latin måste hans stumhet vika: ’Mitt hat
till Elin ger mig ingen ro i grafven!’ pustade han.
’Är du en tung gast eller en af de lätta?* sporde jag då.
’Lätt, så jag kan flyga emellan himmel och jord’,
genmälde han med tre djupa suckar.
’Häng dig då pä min rygg!’ befallde jag och upplöste
cirklarna samt föste undan linfröranden, så han kunde komina fram,
och så bar jag den osalige hela den långa vägen fram till
kojan på heden.
Elin låg i sin säng med sitt barn, som jag henne befallt
hade, liksom att hon skulle lämna dörrarna olåsta. Hon är af
ett hårdt sinnelag, denna kvinna, ty när jag nu öppnade
stugans dörr och ropade intill henne: ’Elin, Petter Våga dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
