Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och Grens änka, vill du gifva din fiende, Lave, din förlåtelse?
så molteg —hon. För andra gången sporde jag henne samt sade,
att jag hade den döde med mig, och att han gärna ville in. Då
skrek hon högt, att hon ej ville se honom för sina ögon, ty
han hade förstört hela hennes lycka och bringat hennes man i
gr af ven.
’Kvinna’, sade jag då, ’för tredje och sista gången spörjer
jag dig, om du vill förlåta själfspillingen, och om du nu ej tre
gånger svarar: Ja, i Guds namn! så måste jag kasta in honom
till dig och barnet, ty han börjar bli mig allt för stark att hålla
tillbaka.’ Då åndtligen uttalade hon förlåtelsens ord, och jag
dref honom med min starkaste latin ned i Fotevik, där han ju
lofvat att vara kamrat med de urgamla gengångarne, och aldrig
mer förmår han beträda torra landet.»
Tyst och orörlig hade Sone lyssnat till andebesvärj arens
berättelse. Förmiddagens skarpa ljus föll från takfönstret ned
öfver Mattis, och allt efter som den blå röken skingrades, blef
hans ■ ansiktsuttryck mera tydligt för åhörarens forskande blick.
Sone tyckte sig däri se lättfärdigt gyckel, och spelmannens öra
uppfattade gång på gång falska toner i talets flytande ström;
då uppsteg hos honom en aning om, att svek och lögn varit de
medel, andebesvärjaren begagnat. Tyst reste Sone sig från
kubbstolen, tyst instoppade han fiolen i dess kalfskinnspåse, och
tyst räckte han Mattis, handen till afsked.
När andebesvärjaren mötte Sone spelmans öppna
barna-blick och såg en djup sorg präglad i de fina ansiktsdragen, föll
hans stubbskäggiga underkäke ned i vecken på hans höga,
gulrosiga halskläde, och skam, blandad med rädsla, kom honom att
gripa ett hårdt tag i den mjuka spelmanshanden.
»Sone, jag kan gå ed på, att kvinnan hädanefter får fred
och ro!» mumlade han, skyggande undan för barnablicken.
Men den vandrande spelmannen ryckte sin hand till sig,
vände sig om och gick ut i det skarpa solskenet, med en hvass
vårvind midt i ansiktet. Ett af hans drömvärlds färgrika fält
hade blifvit nedtrampadt af en plump fot; ett konstfullt siradt
porth valf framför hans sagoslott hade fått en bred remna, marken
hade gungat under de plumpa stegen, den gungade ännu. Hvad
skulle mera falla, hvad. skulle blifva beståndande? Fanns ande*
världen kanske blott till i människans inbillning? Och om så var?
Nej, detta var en frestelse, sänd från afgrunden!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
