Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samt tråcklade fast en lapp, »och jag tänkte inte, att bördan på
min arm skalle kunna betyda något för mitt beni Jag är ju
äldsta barnet; de två» som kommo näst efter, tog til) all lycka
vår Herre genast — när så den näste glötten kom, var jag så
pass gammal, att jag vann fjomsa me’n, när mor låg eller var
ute på tvätt.»
»Låg! — Jag fick väl hålla mig i reden mina fyra dar
om året. Där var inte fullt tolf månader mellan Sven, Jon och
Lars; den öfriga tiden fick jag allt vara i härjning med tvätt
och hvad som hälst. Kämpe kunde ändå trulka och tragga på
mig för de många glöttarnes skull, särdeles när han hade sin
armatisk i högra armen, så han inte vann gå på arbete.»
»Mor menar aromatisk värk. Sådan trodde jag mig också
ha fått i höften, nflr den började göra sig galen, men far mente,
det var bara växevärk —»
’»Jag sa’ genast, att du kommit för något opraktiskt den
torsdagskväll, du, bevars, nixade ned till bäcken med glöttatvätten,»
högg gumman i och puffade vresigt till balsaminkrukan, som
något hindrade hennes utsikt. »Och jag skulle kunna slå vess
om, att du gått i dukan som en fångad sill, om jag ej låtit
Kämpe näsa upp, innan han ekalade i våg till Rantan med din
anderklocka och ena strumpa, som hon läste öfver och fiddrade
på. Hade detta inte blifvit gjordt, skalle du, som jag sade,
antingen nu ha legat i grafven eller varit en bobba, som bvarken
haft vett eller förstånd — det sa* också Rantan — i stället för
att kunna göra någon nytta för lifvets gåfva.»
»Till all lycka blef jag inte så värst balt, innan alla mina
bröder voro så pass stora, att de kunde någorlunda spaliera sig
själfve,» återtog Tilla med ett litet leende, som antydde, att hon
hade sina tvifvel på den kloka Räntans utsago. »Sven var
ader-ton år, nfir han gick till sjös och aldrig mera kom igen —»
Tillas röst blef tjock, hon sväljde ett par gånger, och handen,
som förde nålen, darrade.
»Vi sågo aldrig ens till hans klädkista, som Tilla stoppat
full med så mänga goda pjaltor, att jag fick gratis skSmmas för
hennes egen tolätt, så fattig som hon såg ut de nfista åren, och
det var just, då Per Smed friade till henne–»
•»Mor dåh Tilla Kämpe blef likblek, och tårarne
droppade ned på det söndriga barnplagget. »Tanken på min bror,
som jag höll kär, vållar mig ännu sorg,» förklarade hon med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
